Coronvavågen sveper över oss ännu en gång - skolan som helhet är utsatt. Grupper av elever sätts i karantän för femhundraelfte gången. Närundervisning, distansundervisning och tillfälliga arrangemang blir återigen en salig blandning i skolvardagen. Det här ville vi inte se i en skolmiljö som redan i över ett och ett halvt års tid fått tänja på gränserna och på bästa möjliga sätt anpassa sig till pandemin – en pandemi som verkar påverka skolan ännu under en lång tid.
Jag tar ett steg bakåt och tänker framåt. Vi vet sedan länge att för barn och ungdomar är skolan viktig på många sätt. Skolan är en del av tryggheten, den tryggheten vacklar just nu och det är något akut över den biten. Det yttrar sig på många vis, men åtminstone jag hör ett stort unisont rop på hjälp från våra barn och ungdomar på sin väg till vuxenvärlden.
Coronapengarna kan inte ta slut mitt i en pandemi, de behövs över en lång tid och måste räcka till för alla våra elever och studerande. Vi måste satsa på dem – de är vår framtid. De är värda bättre.
Kvaliteten på den undervisning lärare levererar i ett läge av “både och” kan inte förutsättas vara på topp. Undantagsarrangemangen i våra skolor har vid sidan om psykisk ohälsa skapat ett kunskapstapp som måste åtgärdas. Genvägar till den lösningen finns inte. Coronapengarna kan inte ta slut mitt i en pandemi, de behövs över en lång tid och måste räcka till för alla våra elever och studerande. Vi måste satsa på dem – de är vår framtid. De är värda bättre.
Där mitt i allt det som pågår står de samhällets superhjältar, lärare och rektorer. Den personalgrupp som FSL representerar. Att vara lärare, gå omkring i vardagen och bära på en känsla av otillräcklighet parallellt med att vara otrevligt medveten om hur märkt varje lärstig är av coronatiden är inte lätt .
Att som rektor ständigt vara tillgänglig för eventuell smittspårning, delge faktabaserad information om läget åt alla håll och samtidigt hålla skolan rullande är den rektorsvardag som den färska rektorbarometern speglar. Uppdraget är nästintill övermäktigt.
Men det finns en ärlig vilja att göra det bästa, inte kasta in handduken fast det känns tungt - det ger hopp!
Vi behöver förståelse den utsatta situation skolan är i idag, läget blir inte bättre av att peka finger eller säga att skolan borde, att rektorn borde. Vi behöver långsiktiga satsningar för att reparera pandemins skador. Ett år av coronastöd räcker inte. Vi behöver satsningar på utbildning för att inte den unga generationen ska betala ett oskäligt pris för pandemins konsekvenser.
Vi får inte sluta bry oss eller uppmärksamma konsekvenserna av pandemin. Det är ett sår som hela samhället kommer att behöva läka tillsammans, vi som jobbar med skola och utbildning vet att vi knappt har börjat än.
