Då och då kan man i media ta del av snedvridna berättelser där en enskild skola utpekas som “boven i dramat”. Berättelser som uppstår i bristande kommunikation och där verkligheten gärna spetsas till för att skapa rubriker. Nu senaste utpekades Vasa Övningsskola för att genom klassindelningen i årskurs 7–9 förhindra kontakten mellan språkgrupperna och försämra finskspråkigas kunskaper i svenska, när frågan givetvis är mer komplicerad än så och det hela handlar om stödbehov och andra realiteter som skolan beaktar, inte illvilja eller klumpiga misstag hur gärna man än vill få det att verka så.
Idag är vi tyvärr jättedåliga på att kommunicera. Vi lyssnar sällan på varandra. Allting blir svart-vitt. Det finns knappt om utrymme för nyanser, för eftertanke, för att förstå den andres åsikter eller perspektiv. I stället för dialog får vi monologer där vi berättar om hur saker är. I stället för förståelse får vi polarisering.
Det här gäller inte bara i vardagen, i medier eller i sociala medier – det gäller också globalt. Länder lyssnar inte på varandra. Överenskommelser bryts. Krig rasar. Människor lider. När vi slutar lyssna, slutar vi också att se varandra som människor.
Kanske handlar det om att vi lever i ett högt tempo och vill bli omruskade. Att vi är rädda och osäkra. Att vi är så upptagna med att formulera vårt eget svar att vi glömmer att ta in vad den andra faktiskt säger. Men vill vi bygga ett samhälle som håller ihop – och en värld som inte faller isär – måste vi lära oss att lyssna igen.
Skolan har ett viktigt samhällsuppdrag, ja kanske helt avgörande. Här formas framtidens medborgare. Här lär vi oss inte bara att läsa och räkna – utan också prata med varandra, respektera varandra och lyssna.
"Vi behöver släppa behovet av att alltid ha rätt, och i stället vara nyfikna på vad andra har att säga."
För framtiden är det avgörande att vi lyckas skapa en kommunikationskultur om och i skolan där lyssnande är en självklarhet. Där elever får öva på att uttrycka sig – men också på att lyssna aktivt. Där vårdnadshavare bjuds in till dialog, inte bara informeras. Där lärarna får tid och utrymme att bygga relationer, inte bara leverera innehåll. Det handlar inte om att alltid hålla med, men om att vilja förstå. Om att se skolan som ett samarbete.
Vi behöver prata mindre om mitt och vårt och lyssna mer på ditt och andras. Vi behöver släppa behovet av att alltid ha rätt, och i stället vara nyfikna på vad andra har att säga. Först då kan vi bygga relationer som håller. Först då kan vi skapa en skola – och ett samhälle – där alla känner sig hörda.
Att lyssna är inte svaghet. Det är styrka. Det är en förutsättning för ett välmående samhälle.
Inger Damlin, förbundsordförande
