Jag ska medge att det var med en viss oro jag under våren följde med förberedelserna inför förhandlingarna om ett nytt avtal i kommunen. Oron gällde inte förbundets förberedelser eller beredskap på något sätt, nej oron bottnade i att spelplanen hade förändrats i grunden.
Den nya exportmodellen spökade redan ifjol, och påverkade förhandlingarna om ett nytt avtal inom den privata undervisningssektorn. Nu skulle den offentliga sektorn, kommunernas, välfärdsområdenas och statens anställda, förhandla om nya avtal och löneförhöjningar utgående från exportmodellen. I kombination med det faktum att Finland AB:s ekonomi gärna skulle få vara starkare, var utgångsläget svårt.
Nu har dammet lagt sig och vi kan dra en lättnadens suck för det nya avtalet är bra och ett bevis på vår fackliga styrka.
Skulle vi lyckas behålla löneutvecklingsprogrammet som vi kämpat för med strejker 2022? Skulle den offentliga sektorn få 7,8 procent över tre år som ”alla andra” fått? Skulle lärarna behöva strejka för att få löneförhöjningar enligt den allmänna linjen?
Nu har dammet lagt sig och vi kan dra en lättnadens suck för det nya avtalet är bra och ett bevis på vår fackliga styrka. En styrka lärarfacket OAJ och FSL tillsammans visade våren 2022 och även om den inte behövdes denna gång, säkerligen fanns i gott minne vid förhandlingsbordet.
Löneförhöjningarna
Den allmänna linjen på 7,8 procent har hittills visat sig utgöra både tak och golv för löneförhöjningar i alla branscher. Diskussionen i samhället och bland experter lär fortsätta om huruvida den offentliga sektorn ska kunna få lika stora löneförhöjningar som exportbranschens arbetstagare. Men när vi på nationell nivå talar om att vi behöver återfå köpkraften, blir det direkt konstigt om lärarnas eller till exempel vårdarnas köpkraft skulle vara mindre viktig. Inom den offentliga sektorn jobbar över 700 000 finländare, att den här gruppen inte skulle kunna vara med och bidra till att sätta fart på hjulen i den finska ekonomin, låter orimligt.
Beräknat på en månadslön på 3500 euro blir förhöjningen 87,50 euro per månad.
I kommunernas avtal blev sist och slutligen löneförhöjningarna 7,37 procent. Eftersom det nya avtalet blev 34 månader långt och därmed inte fullt tre år, ligger löneförhöjningarna i exakt proportion till avtalets längd. Må vara att första årets allmänna förhöjning kommer ganska sent, den första oktober, men förhöjningen på 2,5 procent är faktiskt den tredje största allmänna förhöjningen på 2000-talet. Beräknat på en månadslön på 3500 euro blir förhöjningen 87,50 euro per månad.
Löneutvecklingsprogrammet
Syftet med löneprogrammet som vi strejkade för 2022, var att minska lönegropen mellan den offentliga sektorns löner och den privata sektorns löner.
Många medlemmar blev säkert missnöjda när arbetsgivarparten, bara några dagar innan avtalsperioden löpte ut, sade upp löneutvecklingsprogrammet. Kvar fanns nämligen löneförhöjningar på 2 procent för åren 2026 och 2027.
Statistik visar faktiskt tydligt att tack vare löneprogrammet så har löneskillnaden mellan den offentliga och privata sektorn minskat under 2023–2025.
Hatten av till arbetsgivarparten för att man ändå insåg att tre års arbetsfred och ett nytt avtal hängde på att inte helt riva upp lösningen från 2022, något som troligen hade lett till lärarstrejker och stridsåtgärder även från vårdfacken. Ett förnyat löneutvecklingsprogram blev resultatet av vårens förhandlingar och därmed kan vi fortsätta att genom lokala justeringspotter utveckla det lokala lönesystemet som vi ofta kallar för VAS-system.
Statistik visar faktiskt tydligt att tack vare löneprogrammet så har löneskillnaden mellan den offentliga och privata sektorn minskat under 2023–2025. Att vi får en fortsättning på programmet har därför en stor betydelse för attraktionskraften till hela den offentliga sektorn.
Det nya löneprogrammet gäller under åren 2025–2028 och kan inte sägas upp. Totalt handlar det om 1,8 procent, fördelat på 0,4 procent år 2026 och 2027 samt 1 procent år 2028.
Få textändringar i UKTA och AKTA
Eftersom prio ett bland målsättningarna var att stärka medlemmarnas köpkraft, blev förändringarna i texterna i avtalen få. I UKTA handlar det främst om ändringar för att korrigera uppenbara orättvisor, till exempel att en klasslärare som har timmar i fysik och kemi eller biologi i årskurs 7–9 också ska få timmar för förberedelse av demonstrationer.
En viktig förändring är att man i de kommunala avtalen nu byter ur begreppet förtroendeman (finskans luottamusmies), syftet är förstås att gå in för ett könsneutralt begrepp.
Vi på FSL understöder titeln fackombud.
Institutet för de inhemska språken har rekommenderat att det nya “luottamusedustaja” skulle bli fackombud på svenska. Begreppet ombud är vanligt förekommande i fackliga sammanhang i Sverige. Vi på FSL understöder titeln fackombud eftersom till exempel huvudfackombud ändå är relativt kort och enkelt kan förkortas till HFO, medan till exempel en översättning till huvudförtroenderepresentant är både lång och krånglig. Så länge den officiella översättningen av avtalstexten saknas, kan vi inte vara helt säkra på vad våra förtroendemän inom den kommunala sektorn ska kallas i framtiden.
Fokus på samplaneringen
Det som berör flest medlemmar är textändringar kring lärararbetsdagarna och samplaneringen. Nu stärks betydelsen av att planera samplaneringen och användningen av tiden, så att den räcker till för de ålagda uppgifterna. Nu ska samplaneringen också följas upp, vilket är intressant.
Ska det bli ändring på problemet så kanske vi mera systematiskt måste kunna redogöra varför samplaneringstiden inte räcker till.
Ett problem tidigare har ju varit att man enligt avtalet inte måste följa upp samplaneringstiden. Många lärare vittnar om att samplaneringstiden inte räcker till, vilket också får stöd i undersökningar. Ska det bli ändring på problemet så kanske vi mera systematiskt måste kunna redogöra varför samplaneringstiden inte räcker till. Många medlemmar har ju följt upp sin samplanering men vi fick inte ännu heller in någon avtalslösning på vad som ska hända när samplaneringstiden tar slut. Därmed måste fokus ligga på att få tiden att räcka till.
Jag har i skrivande stund inte sett den nya avtalstexten på den här punkten ännu, så vi får återkomma till de exakta formuleringarna i sinom tid. Men vi kan konstatera att arbetet med att försöka få kontroll över samplaneringstiden som helhet fortsätter.
Flexibilitet kring FBA-dagarna
Lärararbetsdagarna, som ofta kallas FBA-dagar, blev i det nya avtalet mer flexibla när det kommer till alternativen för arbetsmängden per lärararbetsdag. Det här är en förändring som mycket väl kan vara positiv.
Mängden arbete ändrar inte utan är fortfarande 18 timmar per läsår. En hel FBA-dag behöver däremot inte längre vara sex timmar utan kan vara endast fyra timmar, vilket också gör att en halv FBA-dag i fortsättningen kan vara så kort som två timmar. Bra är också att om mängden fortbildning överstiger 18 timmar under ett läsår så måste lön betalas per timme.
Lättare att avbryta studieledighet
I AKTA noterar jag att vi fick till en förbättring gällande rätten att avbryta en studieledighet för graviditets- eller föräldraledighet. Tidigare har man fått avbryta studieledigheten för endast sex veckor med anledning av arbetsoförmåga efter födseln men nu kan en kommunalt anställd avbryta sin studieledighet för 105 vardagar för att hålla graviditets- och/eller föräldraledigt.
Summa summarum kan vi konstatera att rond ett med exportmodellen hanterades med gott betyg. Nu har vi tre värdefulla år med arbetsfred inom den kommunala sektorn och kan tillsammans sätta fokus på utbildningspolitiska frågor och allt möjligt annat vi jobbar för. I sinom tid ska nya förhandlingsmål formas.
Jens Mattfolk, ombudsman
