Vi känner igen mönstret. Ofta när tvåspråkiga kommuner söker sätt att spara pengar, riktas blicken mot den svenskspråkiga administrationen. Det talas om effektivering, gemensamma strukturer och rättvisa lösningar. Den här typen av ”besparingar” riskerar att bli dyra och dessutom smittosamma. De försvagar kvaliteten, skapar merarbete och gör den svenskspråkiga utbildningen mer sårbar. Och i slutändan är det eleverna som betalar priset.
Den svenskspråkiga utbildningen är inte en miniatyrversion av den finskspråkiga skolan, inte heller en översättning. Den är en egen utbildningshelhet med egna behov, styrkor, nätverk och utmaningar.
Inger Damlin, förbundsordförande
I Vanda överväger man att slopa direktörstjänsten för den svenska servicen, alltså krympa skoladministrationen till en enhet som skulle sköta både den finska och svenska skolan. Den här vägen har man redan valt i Kyrkslätt och konsekvenserna av det beslutet såg vi i våras när man i anställningen av en psykolog för småbarnspedagogiken skippade språkkravet på svenska.
Den här utvecklingen gör mig mycket bekymrad. Är det ingen som ägnar en tanke åt minoriteters sårbara ställning?
Administration är människor
Den svenskspråkiga utbildningen är inte en miniatyrversion av den finskspråkiga skolan, inte heller en översättning. Den är en egen utbildningshelhet med egna behov, styrkor, nätverk och utmaningar. Det framgår tydligt i nationella utredningar om den svenskspråkiga utbildningen och i material om fungerande tvåspråkighet i kommunerna.
Att fösa in den svenska skolan under en befintlig finskspråkig administration är riskfyllt. Man flyttar inte bara besluten längre från verksamheten utan försvagar också den svenskspråkiga sakkunskapen.
Jag möter ofta argumentet att administration inte undervisar elever, och det stämmer. Men utan fungerande administration finns ingen som planerar, följer upp, utvecklar, stöder, samordnar och säkerställer kvaliteten i systemet.
Administration är människor. I det här fallet människor som är experter på utbildning. När deras sakkunskap plockas bort, tunnas också förståelsen för den finlandssvenska utbildningsverkligheten ut. Konsekvenserna blir till exempel att den svenska sidan kommer sent med eller exkluderas helt från utvecklingsprocesserna, informationsgången haltar och vissa behov aldrig fångas upp.
Den här frågan handlar inte om språkromantik. Det handlar om kvalitet och om barns och ungas rätt till en likvärdig utbildning. Den svenska utbildningsvägen behöver förstås och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.
Tvåspråkighet är inte en belastning. Det är berikande och det är en del av uppdraget i en tvåspråkig kommun. Den svenskspråkiga utbildningen är inte ett särintresse utan en del av landets gemensamma utbildningssystem och vårt ansvar för framtiden.
