En högskoleutbildad lärare bör ha en ingångslön på minst 3000 euro. Det slog OAJ:s ordförande Olli Luukkainen fast i en intervju för tidningen Läraren i våras. När lärarfacket nyligen mötte pressen inför det nya läsåret upprepade han sitt krav.
Lärarnas lönesättning är aktuell i och med att undervisningssektorns tjänstekollektivavtal löper ut i slutet av mars 2020. Nu formuleras målsättningar inför kommande avtalsrunda.

 

Det är lätt att instämma i Luukkainens krav. Samtidigt finns också kritiker som ifrågasätter realismen i avtalsmålet. Vissa lärarkategorier ligger bara några tior från 3000 euro och i det fallet är målet inom räckhåll.

För de lärare som ligger på de lägsta lönenivåerna skulle målet på 3000 euro innebära en löneförhöjning på uppemot 15 procent. I ljuset av de senaste avtalsrundorna, där löneförhöjningen legat på omkring en 1 procent, kan utgångspunkten te sig som utmanande.

Samtidigt skall man komma ihåg att det som i procent ser ut som en hög löneförhöjning inte är en ökning på många euro och cent för de med de lägsta lönerna.

Att nå det uppsatta målet för samtliga lärarkategorier sker inte i en handvändning. Olli Luukkainen efterlyser därför ett löneprogram som sträcker sig över flera avtalsperioder.

Det finns också en intern utmaning inom lärarfacket. Många olika lärarkategorier drar åt olika håll och det gäller att hitta en samsyn om prioriteringarna. Lyckas man samla sina krafter bakom en lärargrupp med risk för att vissa blir lottlösa? Solidaritet är något av ett honnörsord inom fackföreningsrörelsen. Solidariteten kommer att sättas på prov för att man skall kunna nå den av Luukkainen utstakade lönemålsättningen.

En annan fråga är konfliktberedskapen inom organisationen. Är lärarna beredda att sätta ner foten och ta till så kallade organisatoriska åtgärder om förhandlingsläget så kräver?

Det är kanske också skäl att påminna om att lärarfacket OAJ inte sitter ensamt vid förhandlingsbordet. It takes two to tango. Det gäller att hitta samsyn med arbetsgivaren också.
Samtidigt ligger det också i arbetsgivarens intresse att även framöver kunna rekrytera kunniga lärare. Det finns tecken på att läraryrkets attraktionskraft dalar. Antalet sökande till de finska lärarutbildningarna har halverats. Lyckligtvis är så inte fallet i Svenskfinland. Åtminstone inte ännu.

En oroväckande trend är också att löneklyftan mellan den offentliga och privata sektorn fortsätter att öka. Den utvecklingen måste stävjas för att undvika att de välutbildade lärarna försvinner till mer lukrativa jobb inom den privata sidan.
Ingen vinner på att den offentliga sektorn blir ett låglöneträsk.