”Vi är framtiden”, skriver Julia Liewendahl, ordförande för Finlands svenska lärarstuderandes förening i detta nummer av tidningen Läraren. En stor del av materialet i tidningen står FSLF för. Det är en mångårig tradition att en gång per år öppna Lärarens spalter för de studerande.
På redaktionen tror vi att det finns ett intresse bland våra läsare att få en inblick i hur vardagen ser ut för de som studerar till lärare. Vilka frågor engagerar? Vad formar de blivande lärarna, de blivande kollegerna?

Det finns också andra skäl att ge de studerande utrymme. För, precis som Julia uttrycker det, de studerande är fackförbundets framtid. FSLF skall ha en eloge för det goda arbete som man har gjort. FSLF har utvecklats till FSL:s största medlemsförening. FSL skall i sin tur ha ett erkännande för att man betraktar de studerande som fullvärdiga medlemmar.

FSLF:s medlemsantal berättigar till tre ordinarie platser i FSL:s fullmäktige, som är förbundets högsta beslutande organ. Tidigare hade de studerande så kallad observatörsstatus, med närvaro- och yttranderätt. Men i och med den stadgeändring som klubbades igenom vid kongressen 2018 är de studerande fullfjädrade fullmäktigemedlemmar. FSLF är därmed med rätta en reell maktfaktor inom lärarförbundet.
Signalen är entydig. De studerande tas på allvar inom FSL, och deras röst har betydelse. I synnerhet när det gäller frågor som berör till exempel lärarutbildningen är de studerandes input värdefull. I detta sammanhang har också FSLF visat framfötterna och påtalat bristerna i att läsa sig till så kallad dubbel behörighet vid Åbo Akademi. Rimligt är att framtidens lärare är med om att forma framtidens lärarförbund. Också i de övriga nordiska länderna har studerandeorganisationerna gjort sig kända som alerta samhällspåverkare.

Vilket inflytande de studerande har inom FSL är långt upp till dem själva. Vilka frågor vill FSLF driva i fullmäktige? Hur hårt är de beredda att driva för dem viktiga fackliga frågor? Inflytande har de studerande erbjudits, frågan är hur de förvaltar det.
Rent matematiskt är inflytande i FSL:s fullmäktige kopplat till medlemsantal. Här har de studerande ett slagläge som ingen annan förening har. I och med den nya svenska klasslärarutbildningen vid Helsingfors universitet inleder årligen 40 nya studerande sina lärarstudier. Om FSLF lyckas fånga upp dem kommer medlemsantalet att skjuta i höjden.

Sett ur ett FSL-perspektiv är det inte oväsentligt. De som är studerandemedlemmar i FSL kommer med stor sannolikhet att förbli medlemmar i förbundet när de tar steget ut i arbetslivet.

För ett par år sedan läste jag om Team Rynkeby – God Morgon – ett välgörenhetsprojekt där syftet är att samla pengar för barn som drabbats av cancer. Tanken om att ansöka om att få komma med i ett lag började gro, men att sedan gå från tanke till handling krävde aktivitet och en stark vilja att få komma med, vilket jag även lyckades med.
Om man vill uppnå förändring måste man ha ett tydligt mål, en klar vision och en uttalade strategi.

OAJ:s ordförande Olli Luukkainens anförande under OAJ:s vårfullmäktige fick mig tänka till då han visade en löneutvecklingstabell, en tabell som beskrev lärarnas löneutveckling i förhållande till den privata sektorn. Ur siffrorna var det lätt att se att den kommunala sektorn år efter år inte hängt med i löneutvecklingen. Ibland var skillnaderna större, ibland mindre men trenden var klar: vi hänger inte med.

Vill vi ha det så? Vill vi uppnå en förändring måste vi också ha en tydliga förhandlingsmål som bottnar i fältets verkliga behov och grundas på en förankrad målsättning på individnivå. En förankring som bygger på att vi vill bryta den trend som gällt under en lång tid.

Att uppnå goda resultat vid förhandlingar är ett drömscenario som vi ska eftersträva. Därför behöver vi senast nu starta förberedelserna för följande förhandlingsrunda. Vill vi på riktigt uppnå någonting måste vi vara beredda på att vidta åtgärder, eventuellt också kraftiga åtgärder.För att lyckas med detta måste vi måste få varje medlem att förstå vikten av att vi står upp för varandra för att uppnå förändring. Att vi är trötta på att alltid få stå bredvid och se på när de andra har en bättre löneutveckling än vi.

En annan fråga som vi också borde lyfta till diskussion är konkurrenskraftsavtalet. Viljan att få ett slut på det finns säkert, men här föds också frågan om hur mycket energi vi ska lägga på att förhandla bort det och till vilket pris – i synnerhet om det finns branscher som avtalar om att slopa den förlängda arbetstiden.

Nu är det dags att ställa oss frågan - är vi villiga kämpa för att göra något åt läget? Är vi beredda på vad det kan innebära?  Facket är vi och med vårt enade stöd kan vi ge våra förhandlare de verktyg som behövs för att lyckas i de kommande förhandlingarna.

Jag är beredd att kämpa – är du?