Nu är det inte långt kvar till riksdagsvalet. Debatten kring utbildning finns på agendan, men jag skulle gärna ha sett att den fått en ännu viktigare roll i debatten. Det borde vara en debatt som inte endast handlar om de kommande fyra åren utan ser framåt.
Många kandidater kör sina egna eller partiets utbildningspolitiska agenda, inget fel med det. Men vi som har kännedom om vardagen i skolan bör ta kandidaterna på pulsen och be dem konkretisera vad agendan innebär.

 

Vad betyder till exempel uttalanden som ”utbildning är landets framgångsfaktor” eller ”nu ska vi satsa på utbildning”? Varje uttalande om utbildning måste baseras på fakta och konsekvensanalys, inte på populism och röstfiske.

Nästan en miljard euro har skurits i statsandelarna under tidsperioden 2012–2019. Det startade med regeringen Stubb/Katainen som gjorde direkta nedskärningar i utbildningen. Det fortsatte med Sipiläs regering som inte direkt skar i resurserna, men regeringens beslut om frysta indexförhöjningar, sänkta statsandelar och det så kallade konkurrenskraftsavtalet har lett till mindre pengar för skolan.

Här efterlyser jag två saker som kunde utgöra en grund för att återbetala den miljard statsmakten tagit bort från utbildningen.
Vi behöver 200 miljoner euro till den grundläggande utbildningen! Av den summan borde 150 miljoner euro läggas på att lagstifta ett relationstal där antal elever per lärare är lagstadgat. Det här skulle i praktiken betyda att timresursen höjs. En större timresurs ger i sin tur rektorerna möjlighet att skapa mera hanterbara undervisningsgrupper för eleverna.

50 miljoner euro borde vara öronmärkta för trestegsstödet. Inte ens den här summan kan ändå täcka hela behovet. Med 50 miljoner euro kan man till exempel ge två tilläggstimmar specialundervisning på deltid för de elever som berörs av specialundervisning.

För gymnasiets del har nedskärningarna inneburit att enhetspriset per elev sjunkit med nästan 12 procent. Det motsvarar cirka 125 miljoner euro vilket är det minsta belopp vi ska kräva tillbaka av den nya riksdagen. Nedskärningarna har i praktiken betytt att kommunerna fått satsa en hel del av sina egna skattepengar för att inte vara tvungna att stänga sina gymnasier. Nästa regeringsprogram får inte heller innehålla en enda reform som gäller gymnasiet – nu behöver gymnasiet arbetsro!

I samband med det senaste riksdagsvalet lovade allt för många kandidater allt för mycket i hopp om att maximera sina röster. I det här valet ska vi vara extra noga med att försäkra oss om att den som får vår röst inte vänder kappan efter vinden i frågor som berör landets fundament – utbildningen!