Under de senaste två veckorna har jag deltagit i två seminarier där mobbning i skolan varit tema. De två seminarierna var olika, men det kom tydligt fram att mobbningen som fenomen inte är isolerad till skolan och att skolans personal inte är den enda parten i det viktiga antimobbningsarbetet.

Egentligen förde seminarierna inte fram något nytt, de följde samma linje och framförde liknande förslag som vi inom FSL fört fram inom antimobbningsarbetet.
I samband med seminariet i Vasa framkom tydligt att det är eleverna och studerandena som är experterna på skolan och vardagen i skolan. Det här är en resurs som vi säkert kunde använda bättre, i synnerhet inom det förebyggande arbetet. Via dem kunde vi få in sakkunniga, som känner till vad som händer i de ungas vardag utan tidsfördröjning. Samtidigt kunde deras synpunkter användas i genomförandet av de antimobbningsprogram som skolorna har.

Det blev också klart att det inte går att använda samma modell för antimobbningsarbetet i alla skolor. Det är viktigt att beakta skolans särart och utgående från den bygga upp det egna antimobbningsarbetet på basis av forskningsbaserade antimobbningsprogram och metoder som visat sig vara effektiva – både inom det förbyggande arbetet och i den konkreta situation då mobbning förekommer.

Vi har en värdegrund i läroplanen som är bra och som diskuteras mera än någonsin i skolorna och då man gör upp de lokala läroplanerna. Samtidigt har vi idag ett klimat i samhället där bland annat tolerans och empati ofta saknas, där övertramp är vardag och som i skolvardagen definitivt skulle kallas mobbning och föras till antimobbningsteam.

Vi tycker ofta att skolan ska fixa allt. Alltför ofta hör jag att skolan inte gör tillräckligt, alltför ofta sker detta utan att den som uttalar sig bemödat sig om att se hur mycket tid och arbete det i själva verket sätts på antimobbningsarbete, även i förebyggande syfte.

Glädjande nog lyfte de som deltog i panelerna betydelsen av samarbete där skolan, vårdnadshavarna, polisen, tredje sektorn som sysslar med antimobbning samt social- och hälsovårdssidan är parter som en framgångsfaktor i arbetet mot mobbning. Det handlar om att hitta ett gemensamt språk där alla tillsammans samarbetar kring fungerande lösningar. Det handlar också om att utveckla detta samarbete, men att tro att det kan göras utan ekonomiska tilläggsresurser är åtminstone ur skolpersonalens synvinkel en utopi. Idag jobbar lärare och rektorer redan på bristningsgränsen med de arbetsuppgifter de nu har.

Ett självklart mål är nolltolerans mot mobbning. Att ta tjuren vid hornen kan säkert kännas rätt och belönande för stunden, men mervärde i antimobbningsarbetet får vi först då vi kommer till följande steg. Då vi ger bättre konkreta förutsättningar för dem som jobbar med antimobbning att gå vidare med det viktiga arbete de gör.