Jag har som chefredaktör för Läraren haft förmånen att på nära håll kunna följa, och delvis i viss mån påverka, Finlands svenska lärarförbund FSL:s tillväxt under tre decennier.

Åren 1986-1998 jobbade jag tillsammans med förbundsordförande Lilly Hollstén. Det var en tid av uppbyggnad för förbundet och också för mig.
Jag bedrev idoga fenomenbaserade studier speciellt inom lönepolitikens område. De syftade till att förstå hur saker och ting egentligen hörde ihop.
Förbundskansliet hade färre anställda än idag och jag fungerade som chefredaktör, men även informatör vid sidan om. En icke helt oproblematisk kombination, men nöden hade ingen lag. Länge nog utkom Läraren dessutom med 30 nummer i året, så redaktionen som även då bestod av två personer hade händerna fulla.

Hollstén visste hur en slipsten ska dras och tillsammans drev vi en aktiv facklig linje. FSL fick en stark profil och synlighet i medierna. Det är inte fy skam, då man tänker att utbildningen och lärarna utgör centrala pusselbitar då man ser till den finlandssvenska identiteten och självbilden.

Dan Johanssons ordförandeperiod (1998-2014) kan ses som en period av professionalisering för förbundet. För mig innebar det en period av ömsesidig respekt och en samsyn om hur förbundet skulle ”sälja” sitt budskap. Vi var på samma våglängd.

Förbundet anställde i början av 2000-talet en kommunikatör, vilket onekligen hjälpte till att renodla mitt journalistiska uppdrag.
Läraren är nämligen språkrör för förbundet, men tidningen har samtidigt en självständig position. Det är uttryckligen chefredaktören som i sin egenskap av ansvarig redaktör definierar tidningens linje så att denna också vid behov omfattar en kritisk granskning av förbundet.
Sagt på annat sätt: Läraren är i första hand FSL-medlemmarnas tidning. Inte ett språkrör för ledningen.
Journalistik och kommunikation är två skilda ting och FSL företräder en modell, som säkerställer att det finns en skiljevägg mellan de tu. Det här är för all del rätt naturligt för en organisation, som företräder lärare. Fostran till demokratiskt tänkande bör rimligen vara en del av varje lärares DNA. En demokratisk organisation värnar om den fria pressen.

De sista fyra åren har jag samarbetat med Christer Holmlund, som har lett förbundet sedan år 2014. Han har profilerat sig som en aktiv aktör ute på fältet och har delaktighet som honnörsord.
Det har varit givande, och stundom onekligen även arbetsdrygt, att jobba med och för de finlandssvenska lärarna.
Innerst inne vet jag förstås att jag har varit lyckligt lottad. För en skrivande och läsande människa har det känts bra att ha en mer eller mindre obegränsad tillgång till offentligheten. När jag har fått en idé om en text har det varit en kort väg från tanke till handling.

Jag tillönskar min efterträdare Mattias Fagerholm och redaktör Tom Ahlfors, som också är en trotjänare som har hunnit jobba drygt 18 år vid Läraren, lycka och framgång i det fortsatta värvet.

Jag innesluter mig i värderade läsares ynnest!