Undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen har en dröm en ny gymnasieutbildning år 2019. För att förverkliga den drömmen har ministeriet grundat en ny tillfällig enhet vars mål är att bereda regeringens proposition om en ny gymnasielag, med deadline redan våren 2018.

Målen med förnyelsen är på inget sätt nya, utan enligt mig en upprepning av det som nu redan är gymnasiets uppgift; att vara en attraktiv och kvalitativ utbildning som ger behörighet för fortsatta högskolestudier och som gör övergången från andra stadiets studier till högskolenivån smidig.
Vi har under årens lopp diskuterat, debatterat och uttalat oss kring gymnasieutbildningen. I våra uttalanden har förbundet alltid understrukit betydelsen av att gymnasiet bibehålls som en allmänbildande utbildning där man får en bred kompetens för ett stort urval av studier inom högskolor och universitet. Val som man gör i gymnasiet ska inte utesluta någon fortsatt utbildning.


Då gymnasiet tagit i bruk sina nya läroplansgrunder hösten 2016, känns det overkligt att vi inom gymnasiet nu igen är i behov av en ny reform.
För tillfället pågår försök i 28 gymnasier där timfördelningen ger betydligt mera frihet i valen av realämnen. De första resultaten från detta försök kan vi förvänta oss tidigast sommaren 2019, då de första som deltagit i försöket utexamineras. Dessa resultat är knappast vetenskapligt analyserade då.
Ja, vi behöver se över gymnasielagen. Vi behöver få in specialundervisning i gymnasierna och det finns orsak att förnya skrivningarna kring handledningen. Men det stora problemet är åter tidtabellen.


Vår undervisningsminister har sagt att timfördelningsreformen, som låg som grund för de nya läroplansgrunderna, blev på hälft. Regeringen led också då av tidsbrist och kunde inte släppa en skrivning i regeringsprogrammet, trots vetskapen om att förordningen inte var optimal med tanke på gymnasiets utveckling.
Nu skyndas det igen! Vi kan inte driva utbildningen med fyra års intervaller där det är viktigare för en regering att få sätta sin prägel på utbildningen än att via politisk konsensus kring utbildning och forskningsresultat utveckla utbildningen över riksdagsperioderna.


I detta sammanhang är det också omöjligt att frånse den förändringsprocess som gymnasiet upplever och är inne i med tanke på studentexamen.
Inte att undra på att lärarna och rektorerna känner sig frustrerade över den arbetsinsats som krävs för att hänga med i reformvindarna som blåser!