Vi är återigen i en ny situation i fråga om pandemin. Omikronvarianten har explosionsartat ökat antalen smittfall men behovet av sjukvård har inte ökat i samma takt. Tvärtom, belastningen på intensivvården har minskat och läget inom den övriga vården stabiliserat sig.
Inom småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen påverkar pandemin fortfarande vardagen på många orter. Fastän situationen varierar stort beroende på ort, påverkar såväl personalens som elevernas sjukfrånvaro vardagen och undervisningen, speciellt i huvudstadsregionen. Situationen har varit speciellt svår inom småbarnspedagogiken, där bristen på personal redan tidigare varit ett stort problem.
Såväl Institutet för hälsa och välfärd THL som många smittskyddsläkare, barnläkare och utbildningsanordnare har tackat för att regeringen inte gav en nationell rekommendation om distansundervisning. Utbildningsanordnarna kan lokalt använda sig av distansundervisning när det behövs, men det är viktigt att trygga elevers och studerandes möjligheter till en så normal skolgång som möjligt. Samma princip gäller studerande på andra stadiet och vid högskolor, som på många större orter tvingats vara merparten av sin studietid på distans.
Psykisk ohälsa bland barn och unga återkommer i de diskussioner som förs med såväl lärare som tjänstemän. Barn och unga reagerar på pandemin, de reagerar på hur den påverkar såväl deras familjer som deras vardag i övrigt. Inhiberade hobbyer, inhiberade kalas, inhiberade besök hos far- och morföräldrar, en osäkerhet och oro över när detta kommer att ta slut och vad som kommer att hända om någon blir sjuk, påverkar självklart hur vi mår. För många är hemmet inte heller en säker eller lugn plats, och skoldagen enorm viktigt både för det psykiska och fysiska välbefinnandet. Pandemin kommer att följa med oss under en lång tid efter att den mest akuta fasen i pandemin är över, vissa talar till och med om ett decennium.
Det står redan klart att välmående från och med nu måste vara i fokus för allt som vi gör på ministeriet, och för allt utbildningspolitiskt beslutsfattande. I många undersökningar och förfrågningar som gjorts åt rektorer och lärare, framgår att utmattning och psykisk ohälsa klart ökat även bland dem som arbetar inom undervisningssektorn. Regeringen har redan under två år i rad gett tilläggsresurser, så kallat COVID-stöd, och vi kommer att göra förslag om ytterligare ett stödpaket för utbildningssektorn för läsåret 2022–2023.
Men det räcker inte med stödpaket under dessa mest akuta år, utan nu måste vi sätta i gång ett långvarigt arbete, som fortsätter även under kommande regeringsperioder. Välmående ska vara i fokus för allt beslutsfattande, och utbildningssektorn måste få de resurser som behövs för att kunna reparera de skador som pandemin har orsakat.
