Bristen på svenska läromedel försätter de finlandssvenska eleverna och lärarna i en ojämlik situation. Frasen är allt för bekant. Upprepade gånger har det poängterats att de finlandssvenska skolorna obönhörligen hamnar i kölvattnet jämfört med de finska när det kommer till läromedel. Utbudet är snävare, produktionstakten är långsammare och kvaliteten når inte alla gånger samma nivå.
Frågan har återigen aktualiserats både på FSL:s fullmäktigemöte och på Folktingets session. Folktinget anser att statliga medel ska öronmärkas för att underlätta produktionen av högklassiga lärresurser på svenska. I dagsläget får Utbildningsstyrelsen ett statsstöd på 80.000 euro för produktion av läromedel på svenska med liten spridning. Ett försvinnande litet bidrag.
Det snäva finlandssvenska läromedelsutbudet förklaras ofta med att marknaden är för liten. Schildts och Söderströms läromedelschef säger att den finlandssvenska förlagsverksamheten är en plusminusnollaffär (HBL 23.4.2021). Det är ändå en sanning med modifikation. Totalt sett gör kanske Schildts och Söderströms ett nollresultat men läromedelsproduktionen är vinstbringande. Därför kan man med fog fråga om inte den vinsten i större utsträckning kunde användas till produktutveckling i stället för att hålla de förlustbringande delarna av förlaget flytande.
Från förlagshåll värjer man sig med att det går att utveckla hur mycket som helst men det är betydelselöst om kommunerna inte köper produkterna. Här sätter man fingret på en verklig flaskhals. Skolornas läromedelsanslag är synnerligen blygsamma och de sönderlästa läroböckerna återanvänds år efter år. Här kunde de 75 folktingsledamöterna, som alla har en kommunalpolitisk koppling, se sig i spegeln. Att resurserna på kommunal nivå är tillräckliga är minst lika viktigt som att öronmärka statliga medel för läromedelsproduktion.
Om man vill att den finlandssvenska skolan skall hålla jämna steg med den finska är högklassiga svenska lärresurser den enklaste garantin.
Undervisningsminister Jussi Saramo talar i en intervju för tidningen Läraren också om ett marknadsproblem. Men han konstaterar i samma andetag att om marknaden inte kan lösa problemet måste statsmakten ta sitt ansvar. Vi måste gräva fram pengar de närmaste åren, säger Saramo. Det är hoppingivande.
Det är ändå beklämmande att följa diskussionen om de finlandssvenska läromedlen. Problemen är sedan länge identifierade men resultaten lyser med sin frånvaro. Det här är trots allt en fråga, jämfört med många andra utmaningar på utbildningsfältet, som är konkret och där lösningarna finns inom räckhåll. Om man vill att den finlandssvenska skolan skall hålla jämna steg med den finska är högklassiga svenska lärresurser den enklaste garantin.
