För att en skola ska kunna fungera på svenska krävs att skolan fullt ut fungerar på svenska. Detsamma gäller naturligtvis även finska skolor. I Finland har vi ett parallellsystem med finska och svenska skolor och skolan är samtidigt en identitetsskola, dock naturligtvis inte en identitetsskola i fundamentalistisk mening.

Vi har en svensk skolautonomi och den ska vi göra allt för att bevara, för den är grunden för landets tvåspråkighet och livsviktig för det svenska språket i vårt land.

I mitt stilla sinne har jag då och då funderat på när de första allvarliga kraven på inskränkningar eller de första regelrätta angreppen på den svenska skolautonomin kommer. Det har redan funnits vissa antydningar om vad som kanske är på kommande, t.ex. då Tammerfors stad ansåg att finskregistrerade barn inte kunde ha svensk skola som sin närskola, utan ansåg att de i stället valt en språkskola. En tankeställare gav det också då Vasa stad inordnade Vasa gymnasium under en stor nämnd för utbildning på andra stadiet.

Förutsättningarna är inte alldeles identiska på finska och på svenska. Därför måste det finnas en stor portion förståelse och insikt hos beslutsfattarna och inom förvaltningen. En svensk skolförvaltning med en sammanhållen svensk enhet från dagvård till andra stadiet är ofta den bästa garantin för att parallellsystemet ska vara funktionsdugligt. Det nästbästa är att all svensk utbildning finns inom en och samma tvåspråkiga förvaltningsenhet och inte splittras upp i mindre beståndsdelar. Det här ska naturligtvis även fungera i motsatt riktning på svenskdominerade orter.

I det utan överdrift inte alltid särskilt svenskvänliga Åbo har stadsstyrelsen för en dryg vecka sedan godkänt en omläggning av skolförvaltningen i staden. Ärendet har dykt upp med mycket kort varsel och går i korthet ut på att omorganisera skolförvaltningen i staden så att all utbildning oberoende av språk delas upp i fem resultatenheter. Det innebär i klartext bl.a. att dagis, grundskola och gymnasium på svenska finns i tre olika ansvarsområden som i övrigt är helfinska.

Detta är ett angrepp på den svenska särarten och på den svenska utbildningen. Angreppet kan kanske anses vara indirekt, för upprinnelsen finns nästan säkert i en nuförtiden vanlig omorganiseringshysteri i allmänhet som sedan får obeaktade sidoeffekter.

I Åbofallet ryktas om tjänstemannaambitioner och då blir det hela ännu värre med tanke på att stadsstyrelsen så lättvindigt svalde på betet. Så ska inte en slipsten dras! Vad gav konsekvensanalysen i enlighet med språklagen? Ingenting, för den är med all sannolikhet ogjord, vilket redan det är ett tecken på stor nonchalans i beslutsfattandet.

Den stora frågan är om Åbo nu satt stenen i rullning åt fel håll?

Dan Johansson