Ibland tar jag i inte tåget till jobbet utan kör bil. Längs den livligt trafikerade vägen står det skolbarn och väntar på skolbussen. Dem ser jag i mörka och ruskiga eller i ljusare morgnar som nu. Ofta har jag hoppats, när sett dem, att skolresan ska gå bra. Så små och på något sätt värnlösa ser många av dem ut vid vägkanten med skolväskan i handen.

I dessa tider börjar kommunerna lägga skolskjutspusslet för nästa läsår. Det är en grannlaga uppgift där en mängd faktorer ska samspela för i enlighet med tidens krav får det kosta så litet som möjligt men det ska vara absolut säkert. Jag undrar om det inte ibland vore lättare att ta ner månen.

Det finns skräckexempel på misslyckade upphandlingar av skolskjutsarna, hur många som helst. Berusade chaufförer, obesiktigade bilar, bortglömda turer m.m. Barn har glömts i landsvägsmörkret och en del förare är otrevliga. Exempel på motsatsen finns naturligtvis, bl.a. den chaufför som varje dag bröt mot trafikreglerna för att hans "kunder" tryggt skulle kunna stiga av och slippa korsa den farliga vägen.

Lagen stadgar om gratis skolskjuts om skolvägen är längre än fem kilometer. Det är gott och väl, men handen på hjärtat, fem kilometer är en ganska lång sträcka, i synnerhet om den ska gås på egen hand och man är under tio år gammal. En vuxen person promenerar ungefär sex kilometer på en timme, men det förutsätter raska tag. I alla fall är avståndet i sig inte alltid är problemet utan vägen och dess beskaffenhet. En smal och krokig, osäker och farlig men relativt kort väg är antagligen mycket värre än en lång väg.

Det finns också exempel på fel utnyttjad skolskjuts. Jag har som lärare sett barn som fått åka taxi hem på kommunens bekostnad för att en dryg halvtimme senare vara tillbaka i skolan med egen cykel eller moped. Då stämmer inte riktigt allting.

Nyligen var buss- och metrokorten för skolelever i Helsingfors aktuella. Skolbarnen i vår huvudstad får inte busskort om de av någon anledning inte valt den av staden anvisade närskolan. Då får familjen själv bekosta metron, bussen eller spårvagnen. På ett sätt förstår jag Helsingfors stads agerande, för på något vis måste man kunna styra elevströmmarna och förbindelserna till och från skolorna är ett sätt. Å andra sidan verkar det också nästan ohemult, för det finns säkert giltiga orsaker till ett val av skola som avviker från den kommunala planen.

På många sätt har barnen i storstäderna det inte lika tryggt ordnat som på landsbygden. I storstaden ska du klara dig på egen hand och det finns ingen som säger att hoppa av här och byt till den eller den bussen.

Om allt går bra har många barn en trygg chaufför som håller ett öga på sina passagerare i både buss och taxi. Med litet omtänksamhet kommer man långt också på skolvägen.

Dan Johansson