På höga punkter i terrängen, ofta kallade kasberg, tändes förr i världen eldar för att varna befolkningen för annalkande faror. Nyheter och skvaller förmedlades på kyrkbacken efter söndagsgudstjänsten.

Sätten att sprida information är helt andra i dag. De nyaste är de s.k. sociala medierna, sådana som Twitter och Facebook. De är snabba, de når många och de är formbara. I en handvändning kan en grupp samlas kring ett upprop och de är i många fall väldigt demokratiska. Detta bevisas inte minst av det faktum att något så enkelt och alldagligt som Google upplevs som samhällsfarligt av det styrande skiktet i Kina.

Nyheter om stora katastrofer, som den aktuella i Haiti, lär vara snabbast och mångsidigast just via t.ex. Facebook. Redan för fem år sedan under tsunamin i Ostasien skedde den snabbaste och mest omfattande nyhetsförmedlingen via nätet.

Problemet är naturligtvis mängden och i viss mån mångfalden, vilket gör att även oönskade fenomen förekommer i sociala forum.

Mycket, mycket oroande är det enligt min mening när barn och ungdomar, som ju är frekventa användare, drabbas av förtal och mobbning på nätet. I många fall är de vuxna i närheten ovetande och kan följaktligen inte ingripa.

Vi lever i ett samhälle där anonyma åsikter spelar en allt större roll. Tänk bara på vilket utrymme de ges i helt seriösa massmedier. Detta har naturligtvis den följden att det är allt viktigare att man inser var gränsen går. I synnerhet ungdomar och barn kan aningslöst gå över gränsen till det accepterade.

Här har skolan och hemmen en gemensam uppgift att diskutera vad som gäller i kommunikationen människor emellan. De allra flesta personer oberoende av ålder är förståndiga varelser, som nog kan tänka efter och det bra för alla att tillsammans fundera på de här frågorna.

Nyligen hade vi igen ett fall där en lärare ”hängdes ut”. Det var inte första gången och säkert inte den sista. Söker man på Facebook på ”hata lärare” eller liknande får man en stor mängd träffar.

När någon drabbats av detta är det inte en sak bara för den personen, utan arbetsgivaren måste bära sitt ansvar för sina anställda. I skolvärlden gäller detta skolans ledning och naturligtvis också skol- eller bildningsförvaltningen i kommunen, som inte kan lämna sin personal vind för våg.

I alla lärarrum finns det många som rör sig vant på olika nätforum. Jag tycker att det vore fint om de ges chansen att inviga de ”ovetande” i mysterierna. Också i detta fall är insikt bättre än okunskap. Alla lärare bör veta vad det handlar om.

Dan Johansson