Att lärarna ska klara av att hålla skolan rullande på ett sätt som garanterar att kvalitetsnivån är hög, att omfattningen på studierna är stor, att skolgången ger något för var och en och att alla eleverna mår bra och kan göra framsteg på lika villkor och enligt egna förutsättningar anses självklart.

Skolan rullar på och allt är frid och fröjd tror folk i allmänhet och myndigheter och beslutsfattare i synnerhet. Det som sker runtom i våra skolor i form av neddragningar på verksamheten visar alldeles klart att man tror att det ska gå vägen, att skolan ska vara lika bra som hittills.

Men, men, så är det inte, för lärarna lämnas ensamma att kämpa utan stöd från vare sig arbetsgivaren eller statsmakten. Det är snart bara den s.k. professionen – kunskapen och insikten att utöva läraryrket – som håller ihop systemet.

Med nuvarande kutym att ge skolan omgång efter omgång med piskan kommer vi att bevittna en förändring. När resultaten dalar som en följd av alla försämringar som genomförs med kamerala förtecken och allt flera lärare inte längre orkar bära bördan råkar skolan in i en nedåtgående spiral. Många lämnar läraryrket i förtid, andra blir slutkörda och då kommer myndigheterna med stor sannolikhet med ”korrigerande” styrsystem som ytterligare belastar lärarkåren.

Om inget görs, om inte staten inser sitt ansvar då kommunerna inte kan, vill eller mäktar, så går det fel. Det felet kan ingen reparera, för det tar år att bygga upp det vi har i dag. De flesta verkar redan ha glömt de tårdrypande löftena efter Jokela och Kauhajoki. Var det bara krokodiltårar?

Industriledare och finansbossar befarar att återhämtningen efter recessionen för Finlands del blir både lång och tung. Om vi dessutom monterar ner utvecklingsavdelningen, alltså skolan, är vi riktigt illa ute.

Det är precis det som händer nu. Därför måste vi som lärare känna vår plikt och kräva vår rätt att göra ett gott arbete för framtiden. Ytterst få andra för skolans talan.

12.11.2009/Dan Johansson