Permitteringar, nedläggning av skolor, minskning av timresurser och användning endast av minimikraven i timfördelningen leder alla till en stark reducering av omfattningen på undervisningen och en klar sänkning av kvaliteten på densamma. Alla de här besluten tas vart och ett för sig i nedskärningskommunerna. Ett beslut hit eller dit är väl inte så mycket, tänker kanske den enskilda beslutsfattaren. Så är det dessvärre inte. Det är mycket illa och det kommer på sikt att ha oöverskådliga följder för hela utbildningsstandarden i vårt land.

Nyligen tillfrågades kommundirektörerna om hur och vilka nedskärningar som planeras och resultatet var förskräckande. Av de svarande meddelade en tredjedel att man skär i utbildningen, medan bara tolv procent sade att den andra stora sektorn – hälso- och socialvården – kommer att drabbas. Prioriteringen är tydlig, barnen sätts att betala.

När man sedan tittar på hur alla de här besluten kommer till blir man lätt bedrövad. I många kommuner går det till så att tjänstemännen sätter upp ramar som ofta i sin helhet omfattas av kommunstyrelsen eller kanske av kommunens fullmäktigeförsamling. När det beslutet väl är fattat, går ärendet ner på nämndnivå där den förmodade sakkunskapen inom respektive sektor finns.

I nämnderna sitter medelsvenssöner, alltså vanliga, hyggliga och dugliga medborgare som representerar de olika partierna men som inte alltid har den kunskap som man bör ha, då det handlar om beslut med långtgående följder. Här finns akilleshälen i systemet, eftersom klimatet dessutom numera ofta är sådant att nämnder inte längre tar strid för sin sektor, utan i stället är påvligare än påven själv. Mer eller mindre frivilligt tar nämnderna på sig att skära ner verksamheten.

På det här sättet maskineras de nedskärningar fram som man högre upp i kommunhierarkin har planerat. T.ex. medlemmarna i kommunstyrelsen slipper att göra det smutsiga jobbet, för de har ju bara diskuterat frågan och hänskjutit den till de "verkliga experterna".

Allting sker med ett beslut åt gången och efter en tid har man åstadkommit en kraftig försämring. Så går det på samma sätt i grannkommunen och i kommunen bortom den. Det planlösa mönstret är klart. Många bäckar små rinner till en stor å. Kommer skolan att gå under i denna kommunala Hades eller klarar den att med blessyrer kravla sig upp på stranden?

1.10.2009/Dan Johansson