Ute i världen är den finländska skolan känd för två saker, som bara har en enda sak gemensam och det är bokstaven P. Jag tänker naturligtvis på Pisa och på permittering. Sorgligt ryktbara är vi faktiskt eftersom vi är det enda landet åtminstone inom EU där lärarna blir permitterade, alltså i praktiken bortvisade från arbetsplatsen, från barnen och från sitt samhällsuppdrag.

Skolan befinner sig i en paradox, där budskapen är diametralt motsatta. Regeringen säger sig vilja satsa på skolan men ändrar statsandelssystemet så att t.ex. antalet skolelever i en kommun inte längre har någon betydelse.

Kommunerna säger sig vilja ha bra skolor men panikskär i kostnaderna, vilket betyder allt från att permittera lärarna till att slopa skolmat som gillas av skolbarnen. Villmanstrand har inte längre fiskpinnar på menyn för att eleverna har ätit för mycket skolmat när det bjudits på just fiskpinnar!

När arbetslösheten växer ökar stressen och oron i familjerna. Sämre ekonomiska förutsättningar skapar otrygghet och otrygghet är det som växande barn och ungdomar minst av allt behöver och minst av allt i tider om dessa. Det behövs trygghet och framtidstro och hopp, kalla det vad du vill.

Skolan borde vara det ställe som samhället kan erbjuda som en trygg tillflykt för de unga medborgarna, men handlingarna pekar i rakt motsatt riktning. Genom att skolor dras in och genom att undervisningsgrupper blir färre och större får vi allt färre lärare och som dessutom på grund av permitteringarna och vikariestoppen allt oftare är frånvarande.Besluten om nedskärningarna tas i kommunerna och varje beslutsfattare, må det sedan handla om en fullmäktige-, styrelse- eller nämndledamot, bär sitt ansvar för att Finland upprepar samma ödesdigra misstag som på 1990-talet. Det grymma är att det sker genom olika enskilda kommunala beslut som tillsammans åstadkommer en landsomfattande demontering av skolan om inget görs på centralt håll. Och tillsvidare görs inget. Undervisningsministern är tyst och Utbildningsstyrelsen likaså, för att inte tala om de politiska partierna. Vilka värden står de för i sina handlingsprogram och i praktiken?

Finland förskjuter sin framtid. Barnen sätts att betala krisen och priset ärorimligt högt.

13.9.2009/Dan Johansson