Ännu i början av året talade Kommunala arbetsmarknadsverket KA om stabilitet i kommunfältet. KA-chefen Markku Jalonen talade om permitteringar i blygsam skala.

Men läget har ändrats. Nu är det klart att t.ex. Borgå och Hangö permitterar sin personal. Jyväskylä och Tavastehus hör till de stora kommuner som panikbromsar och bollar med permitteringar som ett verktyg, när det gäller att få ner personalkostnaderna.

Permitteringen av också lärare och hälsovårdare har väckt uppmärksamhet. Det beror att dessa gruppers fackorganisationer synligt har ifrågasatt förnuftet i att utestänga personal från arbetsplatserna. En bra skola, dagvård och hälsovård utgör en viktig grundservice speciellt i kristider.

Surdegen jäser och i olika inlägg betonas vikten av rättvis behandling av alla kommunala grupper. Det låter riktigt bra och upplyftande, men problemet är att rättvisa kan definieras på väldigt olika grunder. Om man väljer att helt frånse verksamheten måste det ses som rättvist att alla behandlas lika.

Men perspektivet är förstås förryckt. Lärarfacken OAJ och FSL har motsatt sig permitteringar av undervisningspersonal. I detta sammanhang är det ointressant att ens spekulera om diverse ”sparpaket”, som i slutändan innebär precis det samma som permitteringar: lärarna är borta från skolan och verksamheten kastas in i kaos.

Alltså är det rätt och riktigt att uttryckligen ha verksamheten för ögonen, då man dryftar rättvis behandling. Lärarna blir för all del utan lön, då de hindras att komma till skolan. Men långt mera allvarligt är att eleverna och studerandena tvingas uppleva kaotiska skolveckor och – månader. Är detta rättvis behandling av barn och unga?

Mot denna bakgrund måste man förvåna sig över den öronbedövande tystnaden. Varför är statsministern Matti Vanhanen så tyst, när barnens och ungdomarnas rättigheter kränks? Varför håller den färska undervisningsministern Henna Virkkunen så låg profil i denna fråga? Var finns alla modiga politiker, som vågar ta strid för utbildningens och undervisningens intressen?

Det kan ju inte vara så att politikerna väljer tystnad nu, när det behövs ord och handling för att slå vakt om undervisningen? Eller väntar de på följande chans att gona sig i PISA-glansen? Finland har utmärkt sig inom utbildningens område på olika sätt. Om PISA kan ses som Lordis seger med toppoäng i Eurovisionens schlagerfestival kan permitteringen av lärarna ses som t.ex. Kojos famösa nollpoängare och bottennapp i form av slagdängan ”Nuku pommiin”. Inget annat europeiskt land nedlåter sig nämligen till en liknande ovärdig permitteringshantering. Politikerna tar till sig Kojos budskap och sover länge i permitteringsfrågan.

Föräldraorganisationerna har som central uppgift att försvara elevernas rättigheter. Men varför finns det ingen militant och bred föräldraopinion, som kräver klara svar på frågan varför dagens barn förväntas stå för notan, då kommunerna och staten har drivits in i en djup ekonomisk kris?

Studerandeorganisationerna har för all del noterat den bryska nedkörningen av utbildningen och undervisningen, men också här finns det utrymme för en uppryckning. Resurser och lärare som får komma till jobbet utgör faktiskt en grundsten för skolornas verksamhet. Alla elever måste bli sedda och hörda, men hur kan detta ske om permitteringar och annat otyg, såsom vikariestopp, ser till att det inte finns vuxna på plats för att se och höra?

Finland kan inte se tiden an och vänta på PISA-glanspoäng. De avgörande besluten om utbildningsväsendets framtid tas nu. Lärarna får inte lämnas ensamma i kampen för denna framtid. Kampen gäller så mycket mera än lärarnas lönepengar.

14.5.2009/C-E Rusk

Statsminister Matti Vanhanen (C) borde vara skärrad. Inom hans regering laborerar man med snaskstrejker och eventuella förbud mot lakritspipor, men det är si och så med arbetsmarknadskunnandet.

Nyligen träffade Vanhanen ledningen för arbetsmarknadens centrala aktörer. Utfallet vara känt på förhand. Just nu, när det skulle behövas en stabiliserande och långvarig helhetsuppgörelse på arbetsmarknaden, kunde Vanhanen blott konstatera att det inte finns förutsättningar för ens diskussioner om en sådan uppgörelse. Arbetsgivaren, i detta fall mera preciserat Finlands näringsliv EK, vill inte. Och regeringen har redan hunnit ge ifrån sig sina spelmarker, bl.a. i form av arbetsgivarens slopade FPA-avgift. Utrymmet på spelplanen är alltså starkt reducerat.

Det är inte värt att gråta över spilld mjölk. Gjort är gjort och redan förra avtalsomgången angav tonen för det som komma skall. Resultaten av avtalsrörelsen då överraskade många. Samlingspartiet, som nu har säte i regeringen, bidrog till utfallet genom sina delvis diffusa vallöften. Regeringens sätt att hantera det kritiska avtalsläget speciellt inom den kommunala vårdsektorn vittnade om endast ytliga kunskaper om arbetsmarknadens mekanismer.

Och för att ytterliga befästa bilden av en arbetsmarknadsokunnig regering passade Vanhanen på att leverera sin famösa tanke om att höja pensionsåldern. Det gick så snett, så snett!

Nu står vi inför en avtalsrörelse på sektor- eller förbundsnivå. Även om vi är inne i en ekonomisk kris finns det skäl att hålla i minnet att en sådan avtalsrörelse uttryckligen syftar till att decentralisera förhandlingarna, så att produktiviteten i branscherna utgör en grund för förhandlingarna och utfallet.

Först ut är teknologiindustrin, men det har uttalats att också andra industrisektorer och även bank- och finansieringsbranschen skall hoppa på tåget, som knycker igång så småningom. Alla parter har talat om ett behov av koordinering, men ingen vet hur denna i praktiken kunde fungera. Frågan är vilken bransch, som är beredd att fungera som banbrytare och stigfinnare i denna avtalsdjungel.

Fast här måste man kanske tillägga att EK, som alltså förpassade det inkomstpolitiska helhetstänkandet i historiens skräpkorg, har en uppfattning om hur koordineringen skulle ske. EK har genom sin verkställande direktör Leif Fagernäs talat om en nollinje, som skulle genomsyra hela fältet. Uppenbarligen har EK i brådskan inte uppfattat att en sådan linje luktar väl mycket inkomstpolitiskt helhetstänkande. Fagernäs visar stor tapperhet vid matbordet, där han vill äta kakan och ha den kvar.

EK:s janusansikte förbryllar. Inte nog med Fagernäs förslag om en återgång till ett ramavtal, utan hans uttalanden sekunderas av arbetsmarknadschefen Eeva-Liisa Inkeroinen utsagor om att vi nu måste koncentrera oss på att bibehålla den allmänna köpkraften. Det är för övrigt ett mysterium hur så kunde ske, om det på arbetsmarknaden verkligen skulle utkristallisera sig en nollinje, som inte ens skulle kompensera inflationen. Köpkraften gynnas inte av sådana uppgörelser.

Inkeroinen tycks också ha glömt hela idén med uppgörelser på förbunds- och branschnivå. Det måste nämligen ses som synnerligen exceptionellt, när hon angriper löntagarorganisationerna inom den kommunala sektorn, där EK självfallet inte har något mandat. Kommunala sektorns avtalsparter kommer knappast att ge goda råd om hur förhandlingarna om metallindustrins avtal borde läggas upp.

Inom kommunala sektorn har inte framlagts detaljerade löneförhöjningskrav, men det hindrar inte Inkeroinen från att förfasa sig över dessa. Om hon blir så skärrad på förhand, måtte hon bli hysterisk i höst när kommunala sektorns avtalsförhandlingar kommer igång.

23.4.2009/C-E Rusk