Det är inte lätt att bli klok på Finlands näringsliv EK. Den inflytelserika arbetsgivarorganisationen ville länge framstå som en förkämpe för frihet och en motståndare till förmynderi. EK lyckades köra ner traditionen med inkomstpolitiska helhetsuppgörelser, som innebar att arbetsgivarna, arbetstagarna och regeringen tillsammans stakade ut riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.

Fel tänkt, påtalade EK nitiskt och pekade på att olika arbetsmarknadssektorer inte nödvändigtvis går i takt med varandra. Därför är det fel att binda upp avtalens innehåll på detta sätt.

Alltså stundade friheten och avtalsförhandlingarna har förts ner till förbundsnivå. Så heter det, men i själva verket är det mera korrekt att tala om att förhandlingarna förs på sektornivå. Så är ju fallet t.ex. inom den kommunala sektorn, där förbunden agerar inom ramen för huvudförhandlingsorganisationer.

Nu har vi ett par avtalsrörelser enligt EK:s modell bakom oss. Och nu försöker EK lära ut att frihet och förmynderi hör ihop. Frihet är bra, men vissa sektorer måste ses som friare än andra. EK försöker trumma in budskapet att friheten på arbetsmarknaden bäst kan tillämpas så att just EK definierar avtalsramarna.

Teknologiindustrin nådde resultat i avtalsförhandlingarna i mitten av augusti och strax fastslog EK med pondus att resultatet är skäligen gott. Enligt avtalet kan man avtala om lönerna i de enskilda företagen. Ifall enighet inte nås får personalen en generell lönehöjning på en procent.

För att dämpa en stegring av arbetskraftskostnaderna är det viktigt att den generella höjningen inte i en enda bransch överskrider en procent, fastslog styrelsen för EK, som är en varm anhängare av lokala förhandlingar och avtal.

Det är förstås vådligt att en aktör på arbetsmarknaden dikterar hur andra aktörer bör agera. Föga förvånande har EK:s agerande resulterat i ett högljutt knorrande speciellt i arbetstagarnas led, vilka självfallet inte accepterar förmynderi av detta slag.

Men EK, som uttryckligen är en stark aktör inom industrin och den privata serviceproduktionen, nöjer sig inte med detta. I sedvanlig stil angriper EK den offentliga sektorn och speciellt personalen genom att konstatera att de ökade lönekostnaderna i den offentliga sektorn inte ligger på en hållbar grund. Avtalen i den offentliga sektorn får inte förorsaka en större skattebörda.

Arbetsgivarcentralen hänger sig åt ett unket revirtänkande. Offentliga sektorn reduceras till en obskyr strykpojke; en arbetsmarknadssektor som helst inte borde finnas. Enligt EK:s logik är privata sektorn den närande delen av samhället, medan offentliga sektorn är den tärande delen.

Enligt detta tänkande äger arbetsgivarcentralen makt och myndighet att vifta med färlan och diktera vilka villkor, som bör gälla inom den offentliga sektorn.

Verkligheten ser förstås inte ut såhär. Offentliga sektorns tjänster uppskattas högt av medborgarna och utbildningssektorn, som företrädesvis verkar i offentlig regi, nämns som Finlands verkliga kronjuvel.

Samspelet mellan privata och offentliga sektorn fungerar skäligen väl i vårt land. Det ligger definitivt i hela samhällets intresse att centrala samhällsfunktioner i offentlig regi förmår locka sig till goda krafter med hjälp av bl.a. konkurrenskraftiga anställningsvillkor.

C-E Rusk