Timo Lankinen, generaldirektör för Utbildningsstyrelsen, visste sannolikt vad han gav sig in på då han tog sig an uppdraget för att leda arbetet med att vaska fram förslag rörande en översyn av timfördelningen i den grundläggande undervisningen. Uppdraget är nämligen mer eller mindre omöjligt: att pejla in och nå samförstånd om hur vår enhetliga grundskola borde fungera från ca 2014 framåt.

Uppdraget är slutfört och resultatet framlades i början av juni. I många avseenden kan arbetet ses som dugligt och framsynt bl.a. i fråga om det ökade timantalet och linjedragningarna rörande språkundervisningen.

Men det är uppenbart att mycket hinner hända innan arbetet är slutligt i hamn. Så pass många var de avvikande åsikterna, som hade fogats till arbetsgruppens promemoria, och så pass mångfacetterad är den kritik, som har förts fram. Timfördelningen är ett stort träd, men många små och stora sågar har redan tagits fram.

Språkundervisningen hamnar sannolikt i stormens öga då reformen behandlas vidare. Finlands näringsliv EK har gett stormvarning i form av ett klart ställningstagande mot andra inhemska språket som obligatoriskt språk i grundskolan.

EK:s linje ses också i promemorian om timfördelningen i form av den avvikande åsikt, som har formulerats av Mirja Hannula. Hon formulerade sin misstro mot svenskan/finskan då förslaget till timfördelning offentliggjordes.

Hannula talade för all del vidlyftigt om vikten av mångsidiga språkkunskaper. Hon talade om ökad frihet för utbildningsanordnarna att själva bestämma om hur språkundervisningen läggs upp. På detta sätt lär man nämligen skapa verkliga möjligheter att nå en situation, där språkstudierna är mångsidiga och man når ”tillräckliga kunskaper” i det andra inhemska språket. Detta nås genom om att avstå från det andra inhemska språket som gemensamt ämne.

Hannulas uttalande fick fart på Teppo Säkkinen, ordförande för ökända fennomanfästet Suomen Lukiolaisten liitto, som hejade på EK:s linjedragningar om mångsidiga språkkunskaper.

Det kan knappast ses som särskilt överraskande. Mera illustert var sedan riksdagsledamoten och rektorn Risto Rönnbergs framträdande. Han hade säte i arbetsgruppen som representant för Gröna Förbundet. Tidigare har han uttryckt sin misstro till svenskan som obligatoriskt ämne. Men detta täcktes han uppenbarligen inte manifestera i sin avvikande åsikt, som har fogats till promemorian. Man kan på goda grunder anta att hans parti har ”städat” hans avvikande åsikt, som inte överhuvudtaget nämner språkundervisningen.

Han vill nämligen ytterligare stöda valfriheten och konst- och färdighetsämnen och ge livsåskådningskunskapen mera utrymme.

Men bockfoten klapprade, då han kommenterade förslaget till timfördelning. Då passade Rönnberg på att gömma sig bakom EK:s breda rygg och uttrycka sitt stöd för synen om att nedklassa undervisningen i det andra inhemska språket.

Språkundervisningen är dock endast en bit i timfördelningspusslet. Kommunförbundet bävar för dryga tilläggskostnader, medan lärarfacket OAJ kräver en konsekvensutredning om vad det nu framlagda förslaget innebär för landets små skolor. Pedagogiken får inte bli ett tillhygge mot de små skolorna.

C-E Rusk