Arbetarskyddslagen ger föga utrymme för tolkningar. I lagen anges entydigt att arbetsgivaren är skyldig att genom nödvändiga åtgärder sörja för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

I detta syfte skall arbetsgivaren beakta omständigheter som hänför sig till arbetet, arbetsförhållandena och arbetsmiljön i övrigt samt till arbetstagarens personliga förutsättningar.

Inne i tidningen finns ett par texter om våld, som riktas mot lärare. Det handlar om ett problem, som diskuteras föga, men som ständigt tilltar. Hur är det egentligen ställts med arbetstagarnas, och för all del också den andra personalens och även elevernas, säkerhet i skolorna?

Seminariet i riksdagshuset, som refereras på annan plats, befolkades främst av lärare och då närmast speciallärare. Riksdagsledamot Raija Vahasalo, som leder riksdagens kultutskott, berättade om hur arbetet med att förnya lagstiftningen för den grundläggande utbildningen avancerar. Då talar vi om den s.k. Kelpo-reformen, som syftar till att förnya specialundervisningen.

Men har Kelpo-reformen en koppling till skolvåldet? Någon direkt koppling finns inte, men nog en indirekt sådan. Vahasalos inlägg diskuterades föga, eftersom reformen av specialundervisningen rätt långt är en pedagogisk reform, även om den förstås också har andra dimensioner.

Deltagarna, alltså huvudsakligen durkdrivna pedagogiska proffs, verkade nämligen ense om att skolvåldet inte kan lösas med pedagogiska medel. I diskussionerna behandlades bl.a. begreppet ”koulukuntoisuus”, alltså i stort sett skolfärdighet, då man talade om huruvida skolan verkligen är rätt miljö för en del elever.

Våldet mot lärare och annan personal är inte slumpmässigt, utan incidenterna koncentrerar sig på några elever. Martti Hellström, rektor i Esbo, redogör i tidningen Luokanopettaja om situationen i Esbo. Där mottog arbetarskyddsmyndigheterna år 2009 över 670 anmälningar om hot och våld, som riktade sig mot lärare och skolgångsbiträden. Hellström rapporterar, efter att ha fördjupat sig i anmälningarna, om att 15 elever står bakom majoriteten av fallen.

Följdfrågan blir: är dessa elever verkligen skolfärdiga? Svaret är givetvis nej. Samhället måste givetvis ta hand om dessa elever, men lösningen finns inte i skolan. Pedagogiken förslår inte, utan det krävs vård och terapi vid sidan av fungerande pedagogiska lösningar.

Och det är här som skon klämmer. Skolan är en förhållandevis billig lösning, om man ser till enbart ekonomiska faktorer. Krävande vårdformer jämte terapi kostar mera.

Samarbetet mellan skolan och t.ex. specialsjukvården haltar. Skyddsnätet är inte på plats och olika förvaltningsgrenar har svårt att finna varandra. Samtidigt växer antalet barn och unga, som är placerade utanför hemmet. År 2008 handlade det om ca 16 000 personer.

Samma år berördes ca 67 000 barn och unga av barnskyddet bl.a. så at de var i åtnjutande av stödåtgärder inom den öppna vården.

Det handlar alltså om ett betydande samhälleligt problem och skolan måste fungera som en del av skyddsnätet. Men skolans ansvar måste vara begränsat.

Lärare måste ha rätt till trygg arbetsmiljö.

C-E Rusk