Atmosfären på arbetsmarknaden har skärpts. Vårvintern har präglats av återkommande arbetskonflikter. Transportfacket AKT:s stuveristrejk satte starka krafter i rörelsen och på arbetsgivar-, och varför inte även på politikerhåll var man snabb att fördöma den lagliga strejken. Fördömandena sekunderades av domedagsprofetior om att facket på ett ansvarslöst sätt driver Finland till konkursens brant.

Sedermera har strejkhot och verkställda strejker följt på varandra. Inom livsmedelsindustrin sekunderade arbetsgivarna med lockout, som dock urvattnades. Uppenbarligen pga. att beslutet inte omfattades av många företag i branschen.

Stämningen är irriterad och respekten för motparten har eroderat. Ett fenomen är särskilt problematiskt ur ett fackligt perspektiv. Då handlar det om användningen av strejkbrytare, då en laglig strejk pågår. Hamnoperatörerna var pigga på att försöka bryta strejken i hamnarna i mars genom rekryteringen av tillfälliga stuvare, som förväntades utför strejkbelagt arbete med stöd av en kort introduktion. Dessa s.k. Facebook-stuvare backades tyvärr upp av den allmänna opinionen, eller åtminstone en del av dem som deltog i den samhälleliga diskussionen.

Strejkbrytarproblematiken var aktuell också i samband med handelsfacket PAM:s likaså lagliga arbetsnedläggelse. Strejken sammanföll med Stockmanns traditionella galna dagar. Och rent galet blev det faktiskt, när firman skämde ut sig och anställde temporära inhoppare samtidigt som de anställda strejkade.

Det är ingen lätt sak att bena ut varför irritationen har vuxit på arbetsmarknaden och att tröskeln för såväl strejker som lockouter har sänkts. Men det blåser alltså kallt, vilket sannolikt hör samman med de alltjämt svaga ekonomiska konjunkturerna.

En annan bidragande faktor är självfallet Finlands näringsliv EK:s beslut om att frånsäga sig inkomstpolitiska helhetsuppgörelser. Här talar vi om en i många stycken finländsk arbetsmarknadstradition, som har bäddat för stabilitet och samspel mellan arbetstagarna och arbetsgivarna. Plus förstås regeringen, som med hjälp av bl.a. skatte- och socialpolitiska beslut har bidragit till uppgörelserna.

Det finns knappast någon återvändo till tiden med inkomstpolitiska helhetsuppgörelser. Från fackligt håll har i flera repriser, speciellt då den globala ekonomiska krisen drabbade den finländska samhällsekonomin, höjts röster för åtminstone någon slags samordning av arbetsmarknadens förhandlingar.

EK, som är herre på täppan i arbetsgivarlägret, har riposterat med utspel om den märkliga konstruktionen ”löneankare” jämte krav om att regeringen måtte skärpa sanktionerna för olagliga strejker. Plus krav om att s.k. nyckelgruppers strejkrätt måtte begränsas.

EK ojar sig över att strejkerna, i ärlighetens namn borde också lockouterna nämnas, blir dyra och gläder sig samtidigt över utvecklingen. Nyligen uttryckte Eeva-Liisa Inkeroinen, arbetsmarknadsdirektör vid EK sin stora tillfredsställelse över sakernas tillstånd.

Synkroniseringen saknas och avtalsförhandlingarna inom olika sektorer förs under olika tider. Inkeroinen applåderade utvecklingen, som har lett till att avtalsperiodernas längd varierar. Sannolikt applåderar hon också frånvaron av kompromissvilja, som präglade tiden med centrala helhetsuppgörelser. I dag har denna ersatts av en lägre tröskel för konfliktåtgärder.

Carl-Erik Rusk