Sverige tar steget ut. Behörig lärare och förskollärare kan från 2010 anteckna ”Leg.lärare” på visitkorten. Och på Facebook förstås.

Frågan har ältats länge, men i mitten av april aviserade utbildningsminister Jan Björklund (Folkpartiet) presenterade regeringens ambition den 12 april. Han motiverade förslaget med bl.a. läraryrkets svaga attraktionskraft och status. Han sade sig tro att legitimationen lyfter läraryrket.

Regeringens förslag innebär att endast legitimerade lärare ska kunna få fast anställning och ansvaret för att sätta betyg.

Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet applåderar regeringens handlade. LR:s ordförande Metta Fjelkner blir rentav översvallande i sin analys.

”Jag kan konstatera att Björklund genom löftet att inrätta en lärarlegitimation uppfyllt de flesta av de vallöften som han gav inför valet”, säger Fjelkner. Det är bra sällan som ministrar får sådana björnkramar av fackets företrädare.

För en finländsk betraktare ter sig uppståndelsen smått överdriven. Frågan om legitimation för lärare är för all del inte död hos oss. En studie av styrelsens för FSL förslag till riktlinjer för förbundets verksamhet år 2010-2014, som framläggs förbundskongressen i juni, ger vid handen att legitimationen faktiskt finns på FSL:s önskelista.

”En auktorisering eller legitimering av yrkesbeteckningen lärare bör främjas. Ordet lärare eller en liknande yrkesbeteckning enbart för utbildade lärare innebär en markering från samhällets sida, ett varumärke för läraryrket”, resonerar styrelsen för FSL. Formuleringarna är försiktiga och yrkandet kan inte med bästa vilja ses som högprioriterat.

Också i lärarfacket OAJ tangeras legitimeringen sporadiskt och en av de fyra aktuella ordförandekandidaterna, Olli Luukkainen har tagit med frågan i sitt program.

Skillnaderna i betoningen förklaras av skillnaderna mellan Sverige och Finland. Där som FSL talar om en markering från samhällets sida, talar man i vårt västra grannland om ett beslut som leder till bättre skola.

I Finland är det inte möjligt att tillsvidareanställda obehöriga lärare. Behörighetsvillkoren är strikta, så obehöriga krafter handhar främst vikariat av varierande längd.

Så är inte fallet i Sverige, vilket förklarar fackens glädjeyttringar. En annan skillnad finns i läraryrkets attraktionskraft. Lärarutbildning kan knappast ses som ett attraktivt förstahandsval i Sverige, utan tvärtom har många utbildningar svårt att fylla alla platser.

Hos oss har attraktionskraften för all del minskat en del, men dock finns det många, och dessutom goda sökande, till lärarutbildningen.

Men det är inte värt att stirra sig blind på själva legitimeringen, utan också se på de olika element som är inbyggda i begreppet. För det är ju faktiskt såg att minister Björklund svingar sitt trollspö och säger ”Varde legitimation!”.

För reformen avsätts nämligen 260 miljoner kronor (ca 27 miljoner euro) per år. Pengarna används bl.a. för kompetensutveckling, som är avsedd för verksamma obehöriga lärare.

Nya behöriga lärare kan inte bli legitimerade direkt, utan nyutexaminerade lärare ska anställas under ett introduktionsår och få handledning av en mentor. Efter provåret kan läraren få sin legitimation och fast anställning. Regeringen motiverar detta med behovet av kvalitetssäkring.

C-E Rusk