Det vore fel att säga att de fyra ordförandekandidaterna i OAJ försökte överrösta och överglänsa varandra, när de möttes i en paneldebatt nyligen. Debatten refereras i korthet på annan plats i denna tidning. I själva verket gick det rätt städat till, kandidaterna visade artighet och hänsyn.

Det finns otvetydiga skillnader mellan de fyra kandidaterna, inte minst i fråga om kärnområden. Debatten lyfte fram ambiguiteten i OAJ:s, men varför inte också FSL:s och många andra lärarfacks ambitioner. Då talar vi om balansen mellan utbildnings- och lönepolitik. Lärarnas och skolledarnas anställningsvillkor är viktiga, men alla seriösa lärarfack vill också påverka utbildningspolitiken.

Alltså hävde flera av kandidaterna upp näbben och påminde om vikten av att föra utbildningspolitiken närmare arbetsmarknadspolitiken. En av kandidaterna ville faktiskt också kasta in organisationspolitiken i samma paket.

Men det är sedan en annan femma hur man får utbildningspolitiken, alltså närmast den politik som utövas av regeringen och riksdagen, att gå hand i hand med lärarfackets lönepolitiska strävanden. Det behövs för all del synkronisering, men kruxet finns i att aktörerna inom dessa områden inte är de samma.

Inom lönepolitikens område förhandlar OAJ företrädesvis med Kommunala arbetsmarknadsverket KA. Delvis på egen hand och delvis via förhandlingsorganisationen FOSU. OAJ förhandlar sedan också om utbildningspolitiska angelägenheter, men då heter mot- eller samarbetspartnern ingalunda KA. Då talar vi om bl.a. företrädare för ministerier, politiska partier och andra intresseorganisationer.

Det kan närmast ses som regel framom undantag att OAJ, och i vissa fall även FSL, ges möjligheter att medverka i beredningen av och yttra sig om utbildningspolitiska reformer. Detta ses som en självklarhet hos oss, där traditionen av samarbete mellan fackrörelsen, arbetsgivarna och regeringen är stark, men i många andra länder ges facken möjlighet att yttra sig först när det mesta är klappat och klart. Då är det i regel för sent.

Inom löne- eller arbetsmarknadspolitikens område är lärarfacket OAJ starkt, vilket sågs i ordförandedebatten. Lönepolitiken ägnades följaktligen mycket uppmärksamhet.

OAJ:s tyngd har ökat under de senaste åren. Det har att göra med Finlands näringsliv EK:s resoluta och uppenbarligen även definitiva nej till allt som luktar inkomstpolitiska helhetsuppgörelser. Detta drag har lett till att arbetsmarknadens centralorganisationer har fått se sin makt krympa. Makten, eller bör man kanske säga ansvaret, har flyttat till de enskilda förbunden. I denna operation har stora och starka fackförbund, såsom just OAJ, vunnit.

Under mångåriga ordföranden Erkki Kangasniemis egid har OAJ vuxit i volym och tyngd. OAJ:s åsikter respekteras inom såväl utbildnings- som arbetsmarknadspolitikens område. Pengarna eller pedagogiken? ”Jo tack, gärna” verkar vara ett rätt dugligt svar.

C-E Rusk