Det behövdes en bitande debatt för att ge finskundervisningen hög prioritet i den finlandssvenska utbildningsdebatten, som ofta fokuserar på regionala frågor och motsättningar. Debatten om planerna på en finsk linje i Vasa övningsskola våren 2008 kom för all del att tangera också denna aspekt, men dock låg själva undervisningen i fokus.

Ingen ifrågasatte behovet av finskundervisning, men den ledande frågan kom att lyda: vad har gått snett ifall det verkligen är så att en stor del av eleverna i våra svenska skolor inte lär sig att kommunicera på finska? Den frågan hade också sysselsatt skolfolk i Vasa och så föddes idén om att introducera finskan som hjälpspråk i undervisningen.

Stadierektorn Nina Lidfors gick i bräschen för en idé med ämnesbaserad finska. Konkret handlade det om en tanke om att en grupp nybörjare skulle få ca hälften av undervisningen på finska och hälften på svenska. Undervisningen skulle skötas av en tvåspråkig lärare, som alltså skulle växla språk. Litet på samma sätt som i den engelska linjen i övningsskolan.

Nytänkande och banbrytande, löd lockropen och Vasa övningsskola kunde fungera som en kuvös för nya vindar i undervisningen. Lärarutbildningen är ju placerad i Vasa.

Sedan kom de tvivlande rösterna, som gjorde gällande att själva grundidén är förryckt och bidrar till att undergräva den finlandssvenska skolans hela existensberättigande. Åsikterna var delade inom Åbo Akademi. Det fanns många forskare och lärare, som hejade på idén, medan andra ställde sig synnerligen skeptiska.

Finlands svenska lärarförbund FSL tillhörde skeptikerna och identifierade tanken som en liten såg, som går åt det stora finlandssvenska skolträdet.

Idén förföll, men som ett resultat av uppståndelsen föddes forsknings- och utvecklingsprojektet Finska i och utanför skolan. Huvuddragen i projektet presenteras på annan plats i denna tidning. Namnet berättar att det handlar om finskundervisningen, främst i lågstadiet, men också om föräldrarnas ansvar för att eleverna möter finskan också på sin fritid. I hobbyverksamhet och genom att välja finsk tv framför svensk, som ju är ett allmänt fenomen inte minst i Österbotten.

Lärarenkäten, som genomfördes inom ramen för projektet, berättar att kritikerna av undervisningen har åtminstone delvis rätt. Undervisningen är alltför mycket fokuserad på grammatik, vilket lärarna minsann är medvetna om. Speciellt i svenskdominerade miljöer vore det emellertid viktigt att träna upp den muntliga kommunikationen, eftersom eleverna inte omges av det finska bakgrundsbrus, som utgör den självklar del av omgivningen på finskdominerade orter.

Viljan till och intresset för att utveckla finskundervisningen finns, visar enkäten. Men lärarna behöver stöd och uppmuntran för att förnya undervisningen.

Det är här som projektet kommer med i bilden genom att identifiera och utveckla metoder, som gör eleverna motiverade för att lära sig finska. Utan att ge avkall på den svenska skolans särart.

Ett förslag till ny timfördelning utarbetas som bäst av en arbetsgrupp, som torde stå klart med sitt arbete i maj. Finskundervisningen i svenska skolor måste ägnas uppmärksamhet i detta sammanhang. Räcker verkligen två veckotimmar för finskan på orter, där svenskan dominerar? Borde det finnas mera spelrum i Svenskfinland, där skillnaderna i språkmiljön är påfallande stora?

Det behövs också nya inlärningsätt och metoder i finskundervisningen för att göra ”pakkosuomi” till ”hyötysuomi”.

C-E Rusk