Först kommer tjänstemän med sina förslag och sedan skjuter politikerna ner dem.

Så brukar det gå, när det handlar om dramatiska förslag och ingrepp, och så gick det för Kommunförbundets VD Kari-Pekka Mäki-Lohiluoma som nyligen konstaterade att det är dags att se över kommunernas service. Han ville i en intervju i tjänstemannacentralen STTK:s tidning spara pengar genom att effektivera åldringsvården. Han ville också luckra upp den subjektiva rätten till dagvård. Barn och åldringar kostar för mycket.

– Varje över hundraåring kostar samhället i snitt 33 000 euro om året, konstaterade Mäki-Lohiluoma krasst.

Nu är det förstås lätt att göra sig lustig över hans framträdande och konstatera att finländarna föds för unga och dör alltför gamla. Ledande politiker skyndade alltså att förfasa sig över hans utspel och svära sig fria från Mäki-Lohiluomas förslag. Speciellt när det gäller tilltaget att sätta en prislapp på åldringar. Sånt gör man ju bara inte.

Men då såg man inte skogen för bara trän. Mäki-Lohiluomas centrala budskap är nämligen värt att begrunda. Han ansåg nämligen att den rätta tiden att skära ner på kommunerna service är nu. Än finns det möjligheter att besluta om vilka tjänster som prioriteras och vilka tjänster som kommunerna avstår från.

- I annat fall blir valet slumpmässigt, motiverar han sitt utspel.

Han har naturligtvis rätt. Kommunerna bär ett stort ansvar för medborgarnas grundservice, men också mycket annat. En prioriteringsdiskussion behövs särskilt nu är den offentliga ekonomin är inne i en djup svacka.

Men vem vågar ta initiativ i denna diskussion, som lika väl berör statens ekonomi? Om man ser till staten finns det två linjer om hur man bäst går till väga för att bl.a. få bukt med den ökade statsskulden, när bättre tider åter stundar. I ena lägret talar man om skärpt skatt, i det andra om nedskärningar. Och så finns det förstås ett ingenmansland, där bägge ingreppen ingår i verktygspaletten. Verktygen är de samma i kommunerna, men där har man ytterligare ett verktyg: man riktar blickarna mot staten i hopp om mera pengar.

Vilka tjänster skall prioriteras, lyder den centrala frågan. Undervisningen och utbildningen har traditionellt nämnts som ett tyngdpunktsområde, då grundtjänsterna skall definieras. Alla skall ha rätt till avgiftsfri och likvärdig utbildning oavsett social och ekonomisk status eller boningsort.

Alltså är grundskolan, utbildning på andra stadiet och högskolestudier avgiftsfria. Nu vet ju var och en att det är si och så med likvärdigheten inom utbildningen. Likvärdigheten är i svag speciellt i grundskolan, som är en kommunal angelägenhet. En del kommuner värnar om utbildningen, medan andra ser utbildningen närmast som en utgiftsautomat. Det betyder att man t.ex. permitterar lärare utan att ens reflektera över konsekvenserna. Och staten slår ut med händerna och konstaterar att kommunerna har självbestämmanderätt.

Just detta kan ses som en utgångspunkt om Mäki-Lohiluomas utspel. Hur ser kommunernas kontra statens ansvar för grundskolan egentligen ut? Och var går gränsen mellan god och usel service? Frågan är relevant i vårt land, där kommunerna har mer eller mindre monopol på grundläggande utbildning.

Hur reagerar kommunerna när kraven om alternativ till de kommunala skolorna får vind i seglen? Detta ter sig som en ofrånkomlig utveckling, ifall förslumningen av de kommunala skolorna tillåts fortsätta. Just därför behövs en grundlig diskussion om vilka kommunala tjänster som bör prioriteras och vilka som kan skäras ner.

C-E Rusk