Personalens ställning ägnades en del intresse i samband med riksdagens behandling av universitetsreformen. Då försäkrades från undervisningsministeriets håll att personalens ställning kommer att tryggas. Den nya universitetslagen har trätt i kraft den 1 augusti 2009 och universiteten har inlett sin verksamhet enligt den nya lagen från årets början.

Den tidigare statligt anställda personalen blev över en natt privatanställd. De anställda lämnade det statliga kollektivavtalsområdet. Men det fanns inget färdigt avtalsområde att träda in i, vilket förstås är förståeligt. Ett nytt kollektivavtal skakas inte fram ur rockärmen, utan det kräver ingående förhandlingar.

Men knappast hade någon på allvar räknat med att förhandlingarna skulle präglas av så stor tröghet, som nu har varit fallet. I slutet av februari meddelade löntagarorganisationerna om sin avsikt att meddela om strejkvarsel i början av mars. Löntagarna tröttnade på det avtalslösa läget och arbetsgivarpartens passivitet.

Universiteten förberedde sig för den kommande reformen i god tid. I början av fjolåret enades representanter för samtliga universitet om att grunda Suomen yliopistojen työnantajayhdistys – Finlands universitets arbetsgivarförening (SYTY).

I höstas meddelades sedan om att arbetsgivarföreningen anslutet sig som medlem i Förbundet för den privata utbildningssektorn YOL, som är ett arbetsgivarförbund inom Finlands näringsliv EK.

Universitetspersonalen representeras av Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL samt Löntagarorganisationen Pardia, vilka sammanlagt har ungefär 32 000 universitetsanställda medlemmar.

Så här ser konstellationerna ut. Förhandlingarna om skapandet av ett nytt kollektivavtal inleddes redan i oktober. De har inte varit lätta. För en utomstående betraktare ter sig arbetsgivarparten trög och passiv. Universiteten har haft svårt att ta sig an sin arbetsgivarroll, vilket har att göra med att det handlar om ett paradigmskifte. Privata sektorns, alltså EK:s avtalskultur har inte mycket gemensamt med den statliga avtalskulturen, som har präglat universitetens verksamhet.

Hittills har parterna dryftat löneförhöjningarnas storlek och allokering i endast begränsad utsträckning. I stället har fokus varit på s.k. textfrågor. Arbetsgivaren har föreslagit betydande försämringar i anställningsvillkoren i universiteten. Bl.a. vill arbetsgivaren väsentligt förkorta perioden för avlönad sjukledighet.

Vidare vill arbetsgivaren tillämpa en långt gående flexibilitet i arbetstiderna. Dessutom så att arbetsgivaren i praktiken dikterar denna flexibilitet, t.ex. så att de anställda förväntas jobba nio timmar per dag och 48 timmar i veckan.

Det avtalslösa tillståndet kan inte vara i evighet, utan arbetsgivaren måste lägga korten på bordet. Nu utstakas riktlinjerna för universitetens personalpolitik för lång tid framöver.

Det oklara läget påverkar också förtroendemännens ställning, vilket har yppat sig i Uleåborgs universitet, som har inlett samarbetsförhandlingar med personalen. Situationen i Uleåborg har inte påverkat avtalsförhandlingarna på central nivå i positiv riktning.

C-E Rusk