Kommunala sektorns nya avtal signerades i mitten av februari. De trädde i kraft från början av februari. Om man ser till undervisningssektorns avtal (UKTA) finns få genomgripande textförändringar. Förtroendemännen får mera anständiga villkor, vilket är i linje med inriktningen mot allt fler lokala avgöranden. Senare i höst skall ju t.ex. en pott om 0,7 procent fördelas på lokal nivå. Det handlar om att främja lokala produktivitetsprojekt.

I anslutning till avtalen kom parterna – i sedvanlig stil kan man säga – överens om att tillsätta arbetsgrupper, som har i uppgift att syna möjligheterna att förenkla löne- och arbetstidssystemen. Här kan man säga att det har hänt en del rörande lönesystemen, som har blivit åtminstone litet enklare. Men sedan kommer detta med arbetstiderna, som är ett knepigt kapitel. Teorin möter inte alla gånger praktiken.

Finland är, i fråga om den allmänbildande skolan, det enda nordiska landet, som inte har övergått till årsarbetstid. Sverige har avancerat längst i fråga om såväl individuella löner som arbetstider för lärarna.

I teorin är systemet progressivt och förväntningarna var uppskruvade, när systemskiftet i Sverige ägde rum i mitten på 1990-talet. Nu skriver vi år 2010 och problemen hopar sig.

Avsikten är och har aldrig varit att införa en kontorsarbetstid för lärare. Inte i Sverige och inte heller hos oss, när frågan har diskuterats. Lösenordet heter förtroendetid. Då handlar det om den del av arbetstiden, som läraren kan använda med stöd av egen prövning. Alltså hemma eller i skolan. På dagstid eller på kvällen.

Men det har visat sig att arbetsgivarna gärna vill kontrollera mer eller mindre all tidsanvändning. Helst skall lärarna dessutom undervisa så mycket som möjligt. Den ökade arbetsbelastningen har följaktligen blivit ett eskalerande problem.

Nyligen stämde alltså Lärarförbundet sju kommuner inför Arbetsdomstolen för brott mot arbetstidsavtalet.

Och sedan har vi Piteå, som i fjol aviserade ett försök med stämpelur - på nysvenska kallas de faktiskt för flexklockor (!) - för lärare i förskolan och grundskolan. Som motiv angav barn- och ungdomsnämnden slarv, vilket har lett till felaktiga löneutbetalningar.

Piteåmodellen fick Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund att gå i taket. Den centrala invändningen var att arbetsgivaren misstror lärarna, vilket står i bjärt kontrast mot grundbulten i hela systemet med individuella löner och arbetstider för lärarna. Då talar vi om ömsesidig tillit och en gemensam vilja att nå konkreta mål för undervisningen och utbildningen. Stämpelur berättar en hel del om arbetsgivarnas syn på lärarnas arbete.

Frågan om en övergång till årsarbetstid dyker upp då och då också hos oss. Det är känt att Kommunala arbetsmarknadsverket välkomnar en reform, men lika känt är att KA inte är särskilt intresserat av att skjuta till pengar, som kan möjliggöra ett systemskifte.

Bland lärarna är åsikterna delade. Dagens system med veckoundervisningsskyldigheter dras med orättvisor och dessutom synliggörs inte allt lärararbete. Det kan antecknas på minussidan, liksom det att lärarnas avvikande arbetstider utsätts för osakliga och hätska angrepp. Detta har setts inte minst i anslutning till debatterna om permitteringar.

På plussidan finns att usken trots allt är ett skydd mot alltför stor arbetstidsbelastning. Förtroendetiden är inbakad i systemet.

C-E Rusk