Alla bitar föll inte på plats i arbetspensionspusslet, men åtminstone kan man se konturerna av bilden. Det krävdes segslitna förhandlingar innan de två arbetsgrupperna, som hade fått i uppgift att framlägga förslag om hur finländarna kunde hållas kvar på jobb längre, kunde överlämna sina förslag till statsminister Matti Vanhanen.

Ena gruppen, den s.k. Ahtela-gruppen, kunde framlägga ett enigt förslag om hur man bl.a. kan få ner volymen på invalidpensionerna, medan den andra, alltså den s.k. Rantala-gruppen, kunde endast rapportera om djup oenighet om bl.a. pensionsslussen och hur pensionsåldern borde inprickas.

Vanhanen, som satte igång det hela genom sitt infall om höjd pensionsålder under den beramade skidturen i Ruka, utlovade inga direkta åtgärder. Istället får regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna begrunda resultaten i en månads tid. Dessutom beställs en extern bedömning av OECD, som ju har blivit en grå eminens också i den finländska inrikespolitiken.

Reaktionerna på arbetsgruppernas resultat har varierat. På fackligt håll är man skäligen nöjd och anser att Ahtela-gruppens förslag om bl.a. utbildningsgaranti för alla efter slutförd grundskola och företagshälsovård även för arbetslösa bidrar till att hålla folk kvar i arbetslivet. Akademikercentralen Akava är tillfreds med de flesta förslagen och lyfter kraftfullt fram förslaget om att lyfta in kvalitativ sysselsättning efter slutförda studier som ett finansieringskriterium för högskolorna.

Akava har nämligen länge varnat för att utbildningen av t.ex. ingenjörer och tradenomer inte på långt när motsvarar de verkliga behoven på arbetsmarknaden. Många driver in i arbetslöshet eller sysselsättning, som inte motsvarar utbildningen.

Överlag har Ahtela-gruppen inte fixerat sig vid slutskedet av arbetskarriären, utan mycket uppmärksamhet har satts på andra ändan av karriären. Alltså har man grundligt analyserat hur man kan få folk snabbare i utbildning och även snabbare ut i arbetslivet. Här kan inskjutas att Finland faktiskt ligger risigt till i en internationell jämförelse, eftersom genomsnittsåldern på en förstaårsstuderande i högskolorna är nästan 23 år.

Pensionspolitik måste ta sikte på framtiden, inte på dagens ekonomiska konjunkturer. Från fackligt håll har man påmint om just långsiktigheten och pekat på den stora pensionsreformen, som trädde i kraft år 2005. Utfallet av den reformen kan inte till alla delar utvärderas än, men riktningen är klar: folk hålls verkligen längre kvar på jobb.

Resultaten av hela pensionsprocessen kan utvärderas först efter en månad. Då har arbetsmarknadens centralorganisationer och regeringen dragit sina slutsatser. För centralorganisationerna handlar det om synlighet och existensberättigande. De har haft ett exceptionellt stort inflytande på arbetsmarknaden tack vare den mångåriga traditionen med inkomstpolitiska helhetsuppgörelser, där de har spelat första fiolen.

Den traditionen hör emellertid till det förgångna, men centralorganisationerna har emellertid kvar sitt mandat rörande övriga arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor, såsom just arbetspensionerna. Regeringen har förlitat sig på arbetsmarknadsorganisationernas goda omdöme i beredningen av liknande frågor.

Men tanke på det kommande riksdagsvalet finns det skäl att tro att regeringen också i framtiden har tillit till arbetsgivarnas och arbetstagarnas centralorganisationer. I annat fall kan obehagliga överraskningar vänta regeringspartierna i valet år 2011.

C-E Rusk