Avtalsförhandlingarna inom den kommunala sektorn kom i gång på allvar i början av januari. Tidigare har parterna närmast diskuterat förutsättningarna för förhandlingarna. Alltså har t.ex. lärarfacket OAJ inte framlagt sina detaljerade mål för förhandlingarna.

De gällande avtalen utlöper i månadsskiftet januari-februari. I teorin är alltså tidtabellen väldigt stram, men det är ingalunda givet att just denna tidpunkt är avgörande. Också inom andra branscher har avtalen löpt utan att detta har återspeglats i konfliktåtgärder och allmän oro. Så kan det gå också inom den kommunala sektorn, vilket betyder att avtalsrörelsen kan prägla hela vårvintern.

Osäkerheten är nämligen stor på arbetsmarknaden just nu. Finland är för all del alltjämt i en djup ekonomisk vågdal och arbetslösheten väntas öka. Men samtidigt finns det spirande tecken på bättre tider. Trots allt.

De kommunala avtalsförhandlingarna förs under bistra stjärnor, om man ser till ekonomin. Rekordmånga kommuner har ökat skatteuttaget, men inte ens detta är nog. Många kommuner umgås med permitteringsplaner och resurserna för skolorna har regelmässigt skurits ner.

Skolan är i Finland uttryckligen en gemensam angelägenhet för kommunerna och staten. Under de senaste åren har kommunerna emellertid tvingats ta ett allt större finansiellt ansvar för skolan och staten verkar rent ut ointresserad av det som händer i skolorna. Ojämlikheten sprider sig.

Det är på sin plats att binda detta ointresse för kommunernas skolverksamhet till avtalsrörelsen. Också här lurar nämligen en risk för ojämlikhet.

I samband med förra avtalsrörelsen hösten 2007 inleddes en länge omtalade korrigering av lönenivån för de utbildade kvinnodominerade grupperna. Korrigeringen, som också skrevs in i regeringsprogrammet, är alltjämt på hälft. Hälsovårdsfacket Tehy lösgjorde sig från den övriga kommunala löntagarfronten och lyckades, med stöd av extrema påtryckningsåtgärder, få till stånd ett flerårigt avtal. Löneförhöjningarna har hittills i stora drag motsvarat de lönepåslag andra kommunala grupper har gått, men i år får Tehy-medlemmarna förhöjningar, som är förhållandevis rundhänta mot bakgrunden av det ekonomiska läget.

Regeringen kan inte frånsäga sig ansvaret för processen, som syftar till att se till att lönen motsvarar arbetets krav och ansvar för utbildade kvinnodominerade grupper. Processen måste fortsätta, t.ex. i form av ett flerårigt löneprogram. Det går inte an för kommunerna att endast klä sig i säck och aska, utan det gäller att se till attraktionskraften som arbetsgivare också på lång sikt.

När det senast begav sig, alltså hösten 2007, backade regeringen upp den kommunala avtalsrörelsen med löften om ökade statsandelar till kommunerna. Det fungerade som ett dugligt smörjmedel då. Statsminister Matti Vanhanen (C) och finansminister Jyrki Katainen (Saml) har upprepat att sådana åtgärder inte är aktuella nu. Om regeringen håller fast vid denna ståndpunkt kan avtalsrörelsen inom den kommunala sektorn bli en verklig röra.

Löftena om rättvisa löner för utbildade kvinnodominerade grupper kan i så fall reduceras till billig politisk retorik.

C-E Rusk