Det finns många spår i diskussionen om hur timfördelningen skall se ut i den grundläggande utbildningen. Kampen mellan ämnena blir ännu hårdare när våren nalkas.

En arbetsgrupp skall till maj 2010 framlägga ett förslag till ny timfördelning. Arbetsgruppen väger olika ämnen mot varandra och lär även diskutera huruvida det är dags att slopa den traditionella ämnesindelningen och gå in för större helheter.

Redan nu verkar det stå klart att förslaget kommer att omfatta ökad valfrihet och större satsning på konst- och färdighetsämnen. Hur detta sker är emellertid en helt annan sak och då kommer vi in på ett huvudspår.

Handlar det om ett nollsummespel eller om ett nytänkande? I dag anges ett minimitimtal i timfördelningen. Det är dock rätt allmänt att en del av utbildningsanordnarna, det handlar huvudsakligen om kommuner, erbjuder eleverna mera än så bl.a. i syfte att stötta språkundervisningen.

Detta betyder att situationen växlar mellan kommunerna. En del elever får mera undervisning än andra. Problemen har framträtt i relief under den senaste tiden, då många kommuner har dragit i nödbromsen och skurit ner undervisningen i syftet att nå inbesparingar. Golvet, alltså det angivna minimitalet, har plötsligt blivit ett tak.

Arbetsgruppen måste ovillkorligen ta sig an frågan om hur pass bindande timfördelningen är för utbildningsanordnarna. Bör man ange endast ett minimital, som nu, eller vore det bättre med en gaffel där det också anges ett maximital?

Det är också rimligt att kräva att arbetet med timfördelningen och läroplansgrunderna synkroniseras. Antalet timmar måste stå i samklang med de mål, som anges i läroplanen. Det vore groteskt att uppställa högt ställda mål, vilka inte står i samklang med en snålt tilltagen timram.

Avsikten är att arbetet med timfördelningen är genomskinligt. Därför öppnades i början av december en diskussion på Utbildningsstyrelsens sajt, www. oph.fi. Det är för all del naturligt, eftersom denna tunga arbetsgrupp, som inte består av endast tjänstemän utan också inflytelserika politiker, anförs av UBS-chefen Timo Lankinen.

Den ädla avsikten lär vara att ställa olika frågor rörande den grundläggande utbildningen. Därefter är det fritt fram för vem som helst att förmedla genomtänkta svar.

Vad tror du att det hände sen? Hur lyder alltså svaret på frågan: varför och till vad behövs grundskolan? Efter en trevande start lyder svaret: pois pakkoruotsi! (bort med tvångssvenskan!)

Dyngluckorna har öppnats och svaret blir sannolikt det samma oavsett frågorna, som lär bytas med tre veckors intervaller.

Tidigare i år startades i Jyväskyläs universitets regi en nätdiskussion kring språkundervisningen. Det handlar om ett språknätverk, som bl.a. består av forskare, som vill lyfta fram en analytisk diskussion om språkundervisningen nu och i framtiden.

Det gick inte länge innan diskussionen kapades av språkhetsare, vilka centrala budskap är det samma som ovan nämnda svar. Diverse medlemmar i bockfamiljen Bruse ville resolut stånga trollet, i detta fall svenskan och därtill också finlandssvenskarna ner i år. Sedan storknade diskussionen och folk anmälde om sitt utträde från postningslistan.

Man behöver knappast anlita spåkärringen Saida för att sia om ett liknande öde för webbdiskussionen om timfördelningen i grundskolan. Det verkar tyvärr stört omöjligt att föra en civiliserad och balanserad diskussion om utbildningspolitiken i vårt land. Oavsett ämnet dyker ”pakkoruotsi” förr eller senare upp.

17.12.2009