För en kamrer, som är specialiserad på att få ner kostnaderna, är ekvationen rätt enkel. Maximera användningen av utrymmena och sätt finska och svenska elever i samma skolhus! Det blir billigare så. Sedan kan man för all del maskera det grådaskiga fundamentet med bling-blingargument om dynamisk skolmiljö, levande växelverkan och fungerande tvåspråkighet.

Recessionen har satt stenar i rullning. Storskalighetstänkandet har fått ny kraft och också livskraftiga skolor tvingas skatta åt förgängelsen. Såväl på finskt som svenskt håll.

Det finlandssvenska utbildningsväsendet hotas också av storskalighetsprofeterna, eftersom den svenska skolans autonomi, som gott kan ses som grunden för en levande och äkta tvåspråkighet, reduceras till ett sekundärt argument.

För sex år sedan publicerade Svenska språknämnden i Finland ett förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland. Programmet formulerades av professor Marika Tandefelt, som tvingades gå genom en skärseld. Programmet var för all del dugligt, men skärselden bestod i beskyllningar om att hon förespråkade något, som beskrevs som apartheid och fascism.

Speciellt i finska medier noterade man särskilt förslaget om att frågan om vilken färdighet i skolspråket som skall krävas av den som önskar börja i den svenska skolan måste diskuteras både nationellt och lokalt. För finlandssvenskarna är detta närmast en självklarhet, men så icke på vissa andra håll, där man drog till med invektiv om reservat- och apartheidtänkande. Det fanns tom. debattörer, som ansåg att det handlade om ett konkret hot mot levande tvåspråkighet.

Nu är vi åter där, sedan uppgifter om en servicenätutredning i Esbo har läckt ut. I utredningen föreslås nämligen att skolorna borde inrymma såväl finsk- som svenskspråkiga elever. Inramningen är kanske en annan, men kontexten är den samma. Det handlar om det svenska skolväsendets autonomi och rätten att fungera som svensk skola.

Förslaget om att fösa in finska och svenska elever i samma skolor har väckt bestörtning. Det handlar om en servicenätutredning, som har sammanställts av ansiktslösa tjänstemän. Uppenbarligen har svenska utbildningspolitiker och – tjänstemän inte getts några som helst möjligheter att delta i beredningen, som kom som en chock. Förfarandet berättar en hel del om förvaltningskulturen i Esbo.

Uppståndelsen på riksnivå har att göra med att det handlar om Esbo, som är en stor stad såväl på riksnivå som i finlandssvenskt perspektiv. Esbo har en stor finlandsvensk befolkning och förstås många svenska skolor. Men dock dominerar finskan starkt.

Tankarna om tvåspråkiga skollösningar är ingalunda nya, utan liknande resonemang har förts också på andra håll. Senast gjorde rektorn för finska gymnasiet i Grankulla ett märkvärdigt utspel om att slå samman den egna skolan med det svenska gymnasiet. Operationen skulle utmynna i ett trespråkigt gymnasium, där engelskan skulle bli det tredje hjulet under vagnen.

Svenskan i Finland är och måste förbli ett komplett och samhällsbärande språk. Skolan, eller snarare de finlandssvenska skolorna, utgör grundbulten i denna tes.

Också på finlandssvenskt håll har under den senaste tiden förfäktats lösningar, som undergräver denna självklarhet, som tidigare har uttryckts i form av den s.k. Taxellska paradoxen om att tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet, medan enspråkiga lösningar leder till tvåspråkighet.

Att arbeta för ett språk är uttryckligen inte det samma som att arbeta mot ett annat. Svårare än så är det inte.

(29.10.2009/C-E Rusk)