”Du är inte musiker, du är journalist!”. Så lär Bob Dylan ha fräst åt protestsångaren Phil Ochs. Anklagelsen var av allvarlig art, för journalister producerar oftast alster, som kan ses som dagsländor. Dagens tidning används i morgon som omslag för blommor eller fisk. Dagens radioinslag minns av ingen i morgon.

Vetenskap är sedan en helt annan sak. I denna tidning berättas om en ambitiös pedagogisk forskarskola, som startas upp inom kort. Det är professorerna Michael Uljens och Gunilla Holm som är projektledare. Projektet är uttryckligen inte en dagslända, utan effekterna ses långt in i framtiden.

I initialskedet talas om en budget om 800 000 euro. Kulturfonden står för en stor del av finansieringen för projektet, som sträcker sig till år 2014.

Finland räknas som en spetsnation inom utbildningen och undervisningen. Mycket har sagts om PISA-framgångarna och än lär det finnas mycket att säga. Delvis handlar det om hysterisk narcissism, men framgångarna har också bidragit till att lyfta fram lärarutbildningens kvaliteter.

Den som rör sig i nordiska sammanhang känner till de avundsjuka kommentarerna om lärarutbildningen, som står på en vetenskaplig grund. Det betyder i sin tur att det finns en kontinuerlig pedagogisk forskning, som tangerar verkligheten i klassrummen och skolorna. Det göder den pedagogiska praxisen.

I slutet av april var det åter PISA-dags i högstadierna. På finskt håll handlade det om ett sampel, medan alla finlandssvenska grundskolor var med. Alla elever deltog inte, utan i skolorna hade man med hjälp av lottning valt ut elever, som fördjupade sig bl.a. i läsförståelsens mekanismer.

Det är Jyväskylä universitet som hanterar hela PISA-ruljansen och samlar in data. Också när det gäller de svenska skolorna. Forskarskolan, som kommer igång i Åbo Akademis och Helsingfors universitets regi, sköter sedan om den fördjupade analysen av de finlandssvenska resultaten.

Sju doktorander kommer att gno på i forskarskolan. En av dessa sätts på PISA-spåret. En lika täckande undersökning av de finlandssvenska elevernas prestationer genomfördes i samband med PISA 2003. De preliminära resultaten visade att finska elever presterar bättre än svenska elever. Resultaten togs med ro. Uppståndelsen blev sedan större, när specialforskaren Viking Brunell presenterade mera detaljerade resultat.

Brunell var försiktig, såsom vetenskapsmän plägar vara. Medierna populariserade emellertid hans budskap, så att debatten kom att handla om ”mönsterskolor” kontra ”monsterskolor”. Det var förstås inte rättvist, men begreppen belyste emellertid problematiken rätt tydligt. Det är nämligen så att differenserna mellan skolorna är större på finlandssvenskt håll än på finskt håll.

I forskningsplanen beskrivs problematiken i krassa ordalag: Elever från Österbotten och Åland uppvisar landets sämsta PISA-resultat. Resultaten ligger ungefär på samma nivå som i Sverige.

Varför är det så? Kanske situationen är annorlunda nu? Det finns orsak att samla in data och sammanställa en analys, som ligger som grund för eventuella åtgärder.

Men då talar vi endast om ett element i forskarskolans uppdrag, som kort och gott handlar om den finlandssvenska skolans framtid. Samhället blir allt mer mångkulturellt, men hur ses det i landets svenskspråkiga skolor? Klarar en minoritetsskola, vars huvudsakliga uppgift är att stöda och utveckla svenskan som ett komplett och samhällsbärande språk, också förmedla mångkulturell undervisning?

Klarar vi av att integrera invandrarelever i vår finlandssvenska kulturella miljö? Svaret måste vara ja och forskningen skall erbjuda råd och dåd för en lyckad mångkulturell undervisning.

C-E Rusk