Det bidde inget politiskt beslut om höjd pensionsålder. Vad bidde det då? Det bidde en arbetsgrupp, eller i själva verket flera arbetsgrupper, som skall framlägga förslag om hur den verkliga pensionsåldern kan höjas.

Så sattes temporärt punkt för en märklig process, där alla säger sig vara ense om målet: finländarna skall jobba längre.

Men det finns förstås också en pedagogisk aspekt på hela historien. Pensionspolitik är en snårig historia och inne i tidningen citeras en chef på Statskontoret, som talar om en ”märkvärdig mackapär”. Hans uttalande bygger på erfarenhet.

Det är svårt att få en klar bild av denna mackapär. Nu lyckades regeringen åtminstone lyfta fram pensionspolitiken i rampljuset och medierna fylldes av rapporter om och analyser av pensionsmekanismerna. Inte alla, men en del.

Det sägs ofta att pension är som innestående lön, vilket förstås är sant. Men egentligen handlar det om förväntningar om innestående lön. Om man beskriver vårt arbetspensionssystem kan kalla det ett pyramidspel eller ett kedjebrev. Förväntningarna stiger i takt med att vi avancerar uppåt i hierarkin.

Förklaringen är att systemet är endast delvis fonderande. Alla pensionspengar är ingalunda fast i fonder och investeringar, utan dagens löntagare står för lejonparten av de pensionspengar som utbetalas till pensionärerna. Dagens löntagare förväntar sig i sin tur att yngre generationer tar på sig en liknande börda. Alltså ett slags kedjebrev.

Den alltmer oförmånliga försörjningskvoten är onekligen ett problem. Allt färre skall i framtiden se till att allt fler får arbetspension.

Men regeringen gjorde ett misstag, då man trodde att ett plötsligt besked om höjd pensionsålder skulle mötas av hurrarop. Löntagarorganisationerna, och sedermera också arbetsgivarna, reagerade med bestörtning mot förfaringssättet. Och så gick det som det gick: hela ärendet fördes över till en arbetsgrupp. Detta har redan tolkats vid att pensionspolitiken ”begravs” i ytterligare en arbetsgrupp. Tolkningen är självfallet felaktig, för arbetsordningen är korrekt. Arbetspensionernas märkliga mackapärer måste utredas och synas grundligt innan det blir aktuellt med konkreta beslut.

När man ser bakåt på tidigare pensionsuppgörelser är det fråga om processer, som ofta har tagit år i anspråk, när besluten har förberetts. Om man vill anlägga ett kritiskt perspektiv på dessa processer, kan man säga att de åtminstone delvis har präglats av uttrycket ”Après nous le déluge”, alltså Efter oss syndafloden. I beredningen har man utgått från att äldre åldersklasser och även yrkesgrupper, vilka berörs av tidigare pensionsbeslut, i stora drag har fått behålla sina förmåner.

Förändringarna, eller försämringarna, har primärt drabbat yngre åldersklasser, för vilka pension är något som hägrar i en diffus framtid. Dagens system bygger på att just dessa unga personer förbinder sig att stå för pensionerna.

Kuggfrågan lyder: hur stor börda kan vi lägga på de följande generationerna? Och en ännu mera krass fråga: ställer de yngre generationerna upp och deltar i detta talko?

Svaren på frågorna finns inte i tvära beslut om höjd pensionsålder.

C-E Rusk