Föret är trögt på arbetsmarknaden just nu. Finlands näringsliv EK fortsätter sina krampaktiga försök att marknadsföra det beramade ”löneankaret” om 0,5 procent. Men resultaten är magra.

Processen är grotesk. Det var ju uttryckligen EK, som inför senaste avtalsrörelsen, skrotade alla mekanismer, som ens luktade centrala uppgörelser. Tidpunkten var inte väl vald, utan snarare kan man tala om maximalt dålig tidsanpassning. För utspelet resulterade i ett lönerally just inför tröskeln till den kraftiga ekonomiska nedgången.

Sedermera har EK på egen hand pysslat med avtalskonstruktioner och märkligt nog presenterat en central avtalslinje av eget snitt. Alltså just detta löneankare, som attraherar få. Varför skulle t.ex. finansbranschens anställda, som i många fall är anställda av nordiska koncerner, nöja sig med marginella löneförhöjningar, när kollegorna i grannländerna får mera. Och finansbranschen mår faktiskt efter omständigheterna rätt väl.

När man flyttar perspektivet till den kommunala sektorn är det också uppenbart att snacket om löneankare kan glömmas. Många kommuner brottas för all del med stora ekonomiska problem, men endast personer med tunnelsyn förmår se enbart detta. Här finns många andra viktiga faktorer, som måste lyftas in i ekvationen.

Kommunernas attraktionskraft, när det gäller att rekrytera god arbetskraft i framtiden, är en sådan faktor. Men än viktigare är statens roll, när det gäller säkerställandet och finansieringen av den grundservice, som förmedlas av kommunerna. Regeringens löfte om att få till stånd ett lönelyft för utbildade och kvinnodominerade branscher inom den kommunala sektorn hör samman med denna roll.

Den kommunala avtalsrörelsen blev rörig senast, alltså hösten 2007. Regeringens löften, som tolkades på olika sätt, bidrog till röran. Regeringen sköt till extra pengar till kommunerna, vilket bidrog till framfödandet av förhållandevis bra avtal för majoriteten av de kommunanställda.

Hälsovårdsfacket Tehy bröt sig ut ur fronten och lyckades efter hårda påtryckningar få till stånd ett längre avtal. Hittills har löneutvecklingen för hälsovårdarna varit i stort sett likartad med de övriga gruppernas utveckling. Men där som hälsovårdsfacket har avtal, som omfattar även år 2010 och 2011, löper de övriga gruppernas avtal ut i början av nästa år.

Tiderna är kärva. Kommunerna behöver därför statlig uppbackning, så att utvecklandet av de kommunala lönesystemen kan fortsätta. Alla åtgärder behöver inte sättas in omedelbart och följaktligen har lärarfacket OAJ framfört krav om ett flerårigt löneprogram som ett villkor för ett avtal. Än har förhandlingarna dock inte knyckt igång på allvar.

Medierna har hunnit basunera ut att lärarfacket hotar med strejk. Det stämmer inte. Däremot stämmer det att inom såväl OAJ som FSL har vidtagits åtgärder för att höja beredskapen för eventuella åtgärder, när avtalsperioden löper ut i månadsskiftet januari-februari 2010.

Inom OAJ har t.ex. företagits en landskapsrunda, som går ut på att informera fältets aktiva om läget och behovet av att skärpa beredskapen. Men det handlar inte exceptionella åtgärder, utan sådant som hör till när avtalsperioder nalkas sitt slut. Alla eventualiteter måste beaktas.

(26.11.2009/C-E Rusk)