Egentligen var det väl bara en slags bisats. FSL-veteranen Lars-Håkan Molander, som länge satt i FSL-styrelsen och senare även i fullmäktigepresidiet, brukar gärna yttra sig i den ekonomiska debatten, när fullmäktige möts. Så ock denna gång vid fge-mötet i Tammerfors i mitten av november.

- Det blir för dyrt med förbundskongressen. Kanske man borde fråga medlemmarna huruvida kongressen behövs, yttrade Molander i anslutning till behandlingen av förbundets budget för år 2010.

Molander tänkte på sätt och vis högt. FSL har ju inte sysslat med medlemsomröstningar, utan besluten tas av olika organ. Högsta beslutande makten utövas enligt stadgarna av kongressen, som emellertid sammankallas endast vart fjärde år. Det är kongressen som väljer fullmäktige, som utövar den högsta beslutande makten mellan kongresserna. Och fullmäktige väljer i sin tur styrelse, som utövar den verkställande makten.

Styrelsearbetet leds av en ordförande, som även benämns förbundsordförande. Ordföranden väljs av kongressen. Ordföranden är alltså en slags snuttjobbare, vars arbetsperioder omfattar fyra år.

Så ser alltså beslutsstrukturen ut i grova drag. Det molanderska yttrandet gällde inte makten och besluten i FSL. Han såg på siffrorna och reducerade förbundskongressen till en kostnad.

FSL:s ekonomi står på stadig grund. Jämfört med andra OAJ-grupper är medlemsavgiften på en måttlig nivå. Kongressen är en osynlig kostnad under tre av fyra år. Men år 2010 är ett kongressår, vilket direkt avspeglas i förbundets budget. Kongressen, som ordnas i början av juni 2010, kostar över 100 000 euro. Och då talar vi om direkta kostnader för material, mat, inkvartering, kongresslokaler och resor. Därtill kommer extra kostnader, såsom bl.a. fyra kongressförberedande kurser, som ordnas på regional nivå.

Dessutom är det naturligtvis så att en kraftansträngning av denna typ präglar förbundets verksamhet en hel del. Såväl styrelsen som kansliet binds upp av olika bestyr, som hör samman med förbundskongressen.

I ett litet förbund som inte lever på stor fot kan kostnaderna för förbundskongressen otvetydigt kallas stora. Men å andra sidan kan man konstatera att demokrati kostar. Kongressen utövar egentlig, inte endast formell makt genom att fastslå riktlinjerna för förbundets verksamhet och välja ordförande och fullmäktige.

På 1990-talet omprövade många finländska fackförbund sina strategier. Många förbund slopade sina kongresser, så att fullmäktige eller förbundsdelegationerna eller liknande kontinuerligt sammankallade organ övertog suveränt den beslutande makten.

Så skedde bl.a. i FSL:s moderorganisation OAJ, där fullmäktige alltså fick se sin makt stärkt. Också i FSL smakade man på tanken, så att förbundskongressen år 1994 i Esbo hade att ta ställning till ett liknande förslag, som emellertid förföll efter omröstning. Den segrande sidan förfäktade ett brett demokratibegrepp, som tangerade just bl.a. ordförandevalet, men också argument rörande behovet av svenskspråkiga storsamlingar för lärare. Svenska språket är ju det centrala verktyget i lärarnas värv och även FSL:s existensberättigande som en rätt autonom del av stora lärarfacket OAJ.

Argumenten är hållbara än idag, men kostnadsaspekten bör också vägas in. Åtminstone är förbundskongressens vara eller icke vara värd en rejäl diskussion i lärarföreningarna.

(19.11.2009/C-E Rusk)