Mikko Mäenpää, ordförande för tjänstemannacentralen STTK, fick motta en del smällar, då han föreslog att man på arbetsmarknaden eftersträvar en mångårig och täckande avtalsuppgörelse. Mäenpää nämnde också att en nollinje kan vara en gångbar utgångspunkt, dock utan att precisera vad han egentlig avsåg.

Arbetsgivarcentralen EK var naturligtvis intresserad av detta med nollinje, men samtidigt svor man sig än en gång fri från allt vad helhetsuppgörelser heter. Internt i STTK fick Mäenpääs utspel ett synnerligen njuggt mottagande, speciellt från förbund som organiserar offentligt anställda. Inom det övriga fackliga fältet var man huvudsakligen tyst.

Alltså var Mäenpää ute i ogjort väder. Eller är det verkligen så? För verkligheten kan delvis komma att se ut just så som STTK-basen målade upp. Vilket han förstås visste när han gjorde sitt utspel i ”fosterlandets intresse”, såsom han motiverade sitt förslag. Det är ju nämligen ingen hemlighet att industrin går på knä just. Speciellt exportindustrin har stora avsättningsproblem, vilket återspeglas i allt fler uppsägningar och permitteringar. Nollinje är inget populärt begrepp i fackliga sammanhang, men den kan visa sig vara gångbar industrin. Täckande och mångåriga avtal kan också visa sig vara populära i en situation, som närmast kan betecknas som ett gungfly.

De allra kvistigaste avtalsförhandlingarna förs sannolikt inom den kommunala sektorn. Statsminister Matti Vanhanen (centern) har uttryckt att regeringen gärna ser att kommunernas avtalsparter i god tid förhandlar om en avtalsuppgörelse, som gärna omfattar flera år. I början av året talades om att en uppgörelse gärna borde nås redan i vår, även om den kommunala sektorns avtal huvudsakligen löper ut först i början av nästa år.

Så kommer inte att ske, utan de egentliga avtalsförhandlingarna knycker med stor sannolikhet igång först i höst. Förhandlingarna blir inte lätta.

Vårdarfacket Tehy lyckades i förra avtalsrörelsen genom hot om massuppsägningar genomdriva större lönepåslag för sina medlemmar än för andra kommunanställda. Detta skedde efter politiska påtryckningar och efter en mer eller mindre total konfrontation med de övriga kommunfacken. Tehy sade dessutom upp kommunala sektorns huvudavtal, som reglerar hur förhandlingarna sker och vilka som har säte vid de centrala förhandlingsborden.

Tehys avtal är baktungt. Fram till 1.1.2010 skiljer sig inte Tehys avtal nämnvärt från övriga kommunala avtal. År 2010 är Tehy-förhöjningarna emellertid relativt rundhänta och avtalet omfattar även 2011. Då talar vi om år, där de övriga kommunalt anställda saknar avtal. Här kan också tilläggas att endast en del av vårdpersonalen är ansluten till Tehy. Också andra förbund organiserar vårdare, vilket naturligtvis bromsar Tehys anspråk på ett eget kommunalt avtalsområde.

Detta sätter press på de kommunala avtalsförhandlingarna. De övriga facken nöjer sig inte med en nollinje, samtidigt som en grupp får rejäla förhöjningar. Gräddfil för en grupp och vattvälling för andra duger inte. Faktum är ju att de flesta kvinnodominerade kommunalt anställda grupperna ligger i lä, när det gäller lönejämförelser med t.ex. privata sektorns motsvarande grupper. Löneförhöjningar till de kommunalt anställda har en given stimulerande effekt, eftersom pengarna används till konsumtion.

Läraren 8/2009 - C-E Rusk