Regeringen har sagt sitt och löntagarorganisationerna förstår ingenting. Så pass överraskande var beskedet om att minimiåldern för ålderspension stegvis höjs från 63 till 65 år.

En del kommentatorer har redan hunnit applådera regeringens initiativ. Regeringen visade ju var skåpet skall stå. Men då förenklar man starkt problematiken. I en situation, när vi känner endast delvis känner till utfallet av den senaste pensionsreform, är det groteskt att dra till med en schematisk, ny gränsdragning, som inte har något som helst att skaffa med den verklighet som arbetstagarna upplever. Regeringen ser inte skogen för alla trän. Om man på allvar vill dryfta hur man vill motivera folk att stanna längre kvar i arbetslivet heter problemet naturligtvis verklig pensionsålder, ingalunda minimiåldern för ålderspension.

Det spelar ingen större roll ifall gränsen är dragen vid 63 eller 65 år, ifall majoriteten aldrig når dessa åldersgränser. Alltså måste energin fokuseras på varför det är så.

Förbundsordförande Dan Johansson kommenterar regeringens utspel här intill. Han fångar upp de stämningar, som finns bland folk efter regeringens kamikazedrag. Det finns bränsle för turresan, men inte för returen.

Men vad händer nu? Vårt land är i recession och krisstämningarna sprider sig. Samarbete mellan arbetstagarna, arbetsgivarna och regeringen har i flera repriser tidigare bidragit till att ge samhällsekonomin ett lyft och inympa framtidstro hos invånarna, som ju förväntas hålla igång ekonomin, när exporten inte drar.

Det är inte lätt att bli klok på statsminister Matti Vanhanens (C) agerande. Han växlar mellan piska och morot på ett förbryllande sätt. Han talar om behovet av moderata och långsiktigare avtalsuppgörelser, som ju sakligt sett inte hör till regeringens kompetensområde. Men införstått handlar det förstås om klara signaler om att regeringen vill slå sig ner och dryfta avtalsfrågor med löntagarna, som har signalerat samarbetsvilja, och arbetsgivarsidan, som inte verkar speciellt intresserad av samarbete.

Det är samma Vanhanen som visar sitt Janusansikte och dikterar hållpunkter för pensionspolitiken, utan att överhuvudtaget bry sig om att höra hurudana åsikter löntagarna har om denna.

Löntagarcentralerna har reagerat starkt på pensionsutspelet. FFC, STTK och Akava formulerar sig exceptionellt skarpt i ett gemensamt uttalande rörande regeringens svek. Just nu ter sig de förestående avtalsförhandlingarna som ett veritabelt ingenmansland. Regeringen har minerat marken och det finns inget förtroende mellan parterna. Regeringen viftar halvhjärtat med eventuella skattelättnader, men just ingen verkar ta det på allvar. På pass allvarligt var regeringens svek.

Spåren förskräcker och det kan ta bra länge att återuppbygga det förtroende, som krävs om man samfällt eftersträvar en koordinerad och stabiliserande avtalsrörelse.

På fackligt håll har man slutit leden inför avtalsrörelsen, vilket också bäddar för ett samarbete också när det gäller protesterna mot regeringens ensidiga och enögda pensionslinjedragningar. Fackens energi är nu ingalunda endast inriktad på förberedelser inför avtalsförhandlingarna, utan mycket energi används till att begrunda motåtgärder vilka riktar sig mot regeringens diktat.

Vad tror du att det hände sen?

C-E Rusk