Tiden vill inte räcka till för alla uppgifter. Så kan man summera intervjun med en studiehandledare, som publiceras i Läraren nr 2/08. Hon är inte den enda, som är bekymrad med anledning av studiehandledningens tillstånd.

Intervjun fokuserar på situationen i grundskolan, men problemen inom handledningen finns överallt inom utbildningen och undervisningen med undantag för förskolan,

Ökad valfrihet, och därmed också ökat ansvar för de val som individen gör, har redan länge varit ett nyckelord inom andra stadiets utbildning. De som har varit med länge kommer ihåg när valfriheten marknadsfördes med buller och bång, så sekunderades budskapet med löften om att resurserna för handledningen självfallet ökas.

Men så har inte skett. Missnöjet pyr i alla led och problemen ältas bland såväl studerande som lärare. I fjol enades elev-, studerande- och handledarorganisationerna kring ett upprop gällande uttryckligen problemen inom handledningen. Uppropet baserade sig på krassa fakta. I detta fall handlade det om statistik, som utvisar att inom vissa ämnen och studielinjer i universitet och yrkeshögskolor avbryter en tredjedel av studerandena sina studier.

Studerandena hade i många fall väldigt diffusa och delvis felaktiga uppfattningar om studierna. Och det beror i sin tur ofta på alltför snävt tilltagen studiehandledning i gymnasierna och yrkesskolorna.

Det finns inga bindande normer om studiehandledningens volym, men nog en rekommendation om att heltidsanställda studiehandledare bör ha högst 200-250 elever att handleda. Men så ser det inte ut i verkligheten. En enkät, vars resultat redovisades i fjol, visade att över hälften av studiehandledarna i gymnasierna ansvarade för handledningen av över 300 studerande. I en del fall handlade om handledare, som bar ansvaret för handledningen av över 600 studerande! I liknande fall är naturligtvis utrymmet för individuell vägledning ytterst begränsat.

Handledarnas arbetsbörda har ökat också i grundskolan. Också här gäller rekommendationen om maximalt 200- 250 elever per handledare. Här kan tilläggas att också riksdagens kulturutskott har ställt sig bakom rekommendationen, som dock inte är en bindande norm.

Alltså är situationen ute i skolorna synnerligen blandad. Ett särdrag för Svenskfinland är att många enheter, som förmedlar undervisning i åk 7-9, har omkring 300 elever. De är för stora för handledare, men samtidigt för små för att ha två heltidsanställda handledare.

Studiehandledarna är alltså ofta ensamma i sin skola. De är också rätt ensamma, när det gäller arbetstiden. I motsats till andra lärare har studiehandledarna nämligen en helhetsarbetstid, som i detta fall omfattar 1 221 h.

Arbetstiden regleras i undervisningssektorns avtal, men användningen av arbetstiden behöver inte redovisas. Sedan är det en annan sak att facket rekommenderar att studiehandledarna bokför arbetstiden. Då handlar det om ett skydd för handledarna själva. I teorin borde handledarna kunna ta ut ledig tid, när det på vårkanten börjar visa sig att årsarbetstiden kommer att överskridas.

Avsaknaden av möjligheter till övertidsersättningar är en svaghet i handledarnas avtal. Här handlar det om en detalj, som borde tas till diskussion i kommande avtalsförhandlingar. Inte minst med tanke på de arbetsuppgifter, som handledarna utför, när andra lärare är lediga.

Avtal är inte eviga och världen har ändrats sedan helhetsarbetstiden infördes på 1990-talet.

C-E Rusk