Det är svårt att förutspå utfallet av gemensam ansökan till yrkes- och gymnasieutbildning, som ordnas i mars. I många gymnasier, såväl på finskt som svenskt håll, bävar man inför resultatet, som i värsta fall hotar verksamheten. Om det inte kommer tillräckligt många studerande, så finns det inte heller tillräckligt med pengar för en fullskalig verksamhet. Finansieringen är nämligen bunden till antalet studerande.

Kommunreformen KSSR har bidragit till att utbildningsenheterna har blivit större på yrkessidan och därmed är också utbudet mera överskådligt än tidigare. Myndigheterna jobbade länge idogt med att stärka yrkesutbildningens attraktionskraft. Arbetet, som länge gick trögt, har burit frukt och idag har yrkesutbildningen vind i seglen.

Utbildningsstyrelsen redovisade nyligen statistiska uppgifter, som visar att antalet unga som sökte till yrkesutbildning direkt efter grundskolan ökade med nästan sex procent under åren 2005-2007. Samtidigt har gymnasiet tappat mark.

Detta har skett samtidigt som antalet studieplatser i stort sett varit konstant. I praktiken innebär detta att det har varit trångt om utrymme i många attraktiva yrkesläroanstalter, medan det har funnits gott om plats i många gymnasier.

Men då handlar det förstås om en sanning med modifikation. Alla läroinrättningar kan inte dras över samma kam. Det gäller yrkessidan, men speciellt gymnasierna.

De senaste årens utveckling kan beskrivas så här: konkurrensen om studieplatserna i en del gymnasier har blivit hårdare än någonsin tidigare, medan andra gymnasier inte upplever konkurrens om studieplatserna, men nog om studerandena. Små landsortsgymnasier upplever en konkurrenssituation av nytt slag. Det gäller att konkurrera med attraktiva gymnasier i tätorter, samtidigt som det gäller att framstå som ett attraktivt alternativ jämfört med yrkesutbildningen. Och som lök på laxen minskar elevantalet stadigt i många gymnasiers upptagningsområde.

Det är mot denna bakgrund, som många gymnasier har sett över sitt hus och stärkt sin marknadsföring. Gymnasierna erbjuder ingalunda endast teoretiska, högskoleförberedande studier, utan det finns en uppsjö specialiseringar och profileringar börjande från flygning och cirkus till dans. Och förstås en hel del idrott och även utfästelser om personliga minidatorer.

Kommunerna fungerar i regel som huvudmän för gymnasierna, medan staten bidrar till finansieringen. En del gymnasier har redan försvunnit och statistiken omtalar gymnasiernas antal minskade med åtta procent under åren 2003-07. Och den trenden lär fortsätta en tid framöver.

KSSR-processen har inte berört gymnasieutbildningen. Gymnasienätet är alltjämt tätt, men sannolikt är det en tidsfråga innan gymnasiesektorn ställs inför konkreta krav om nedskärningar. Kommunförbundet presenterade nyligen en rapport om utbildningssystemet, som för gymnasiernas del landar i ett resignerat konstaterande om att det inte är möjligt att upprättahålla dagens nät av gymnasier med ”full service”. Men hur går man vidare? Som lösning föreslås att gymnasieutbildningen granskas regionalt jämsides med yrkesutbildningen.

Vägen verkar framkomlig, för det är knappast värt att skjuta över gymnasieutbildningens framtid till de enskilda kommunerna. Perspektivet måste vara bredare än så. Kommunerna vill för sin del knappast att staten påskyndar saneringen av gymnasienätet genom att skruva åt penningkranarna.

Men i sista hand är det förstås ungdomarna, som genom sina studieval påverkar utbildningen på andra stadiet. Till planerarna område hör att erbjuda studiemöjligheter, som stämmer överens med dessa val. Och i det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg jämställdhetsperspektivet. Alla bör erbjudas möjligheter till gymnasiestudier på rimligt avstånd från hemmen.

C-E Rusk