Hur skall skolan egentligen agera när en elev mobbas? När kan man säga att skolan har gjort tillräckligt? Hur definieras tillräckligt? Och vilken roll spelar resurstilldelningen i sammanhanget?

Frågorna kan naturligtvis vara långt flera, men åtminstone dessa frågor har skjutits över till Åbo tingsrätt, som har att ta ställning till ett kvistigt fall rörande arbetet mot mobbning.

Åtal om brott mot tjänsteplikten lästes i slutet av oktober i Åbo tingsrätt mot fem personer. På de åklagades bänk finns rektorn för en svenskspråkig lågstadieskola, två lärare och en hälsovårdare vid skolan. Vidare åtalas chefen för det svenskspråkiga undervisningsväsendet.

Det är en mamma, som en elev som har blivit mobbad för ett par år sedan, som har valt den juridiska vägen. Enligt åtalet är det fråga om såväl fysisk och psykisk mobbning som i åratal pågått mot en pojke i lågstadiet. Mamman upplever att de åtalade inte har gjort tillräckligt för att mota mobbningen.

Domslutet torde offentliggöras i mitten av november. Åtalet har väckt oro och förundran inom skolsamfundet. Det är nämligen första gången som namngivna lärare och skolledare ställs till svars på detta sätt.

Det är rimligt att anta att domslutet får en prejudicerande effekt. För det handlar ju om en gränsdragning för vilka det är som bär ansvaret för att förebygga och ingripa i mobbning. Åsikter och synpunkter vägs mot varandra och i sista hand är det domaren med sin stora lagbok som avgör vilka synpunkter som vägs in i domslutet.

Undervisning, och därtill ansluten verksamhet, utgör en offentlig verksamhet. Det betyder att lärarnas och rektorernas arbete måste tåla en kritisk granskning. Men när granskningen tar sig dessa uttryck finns det orsak att stå på bromsen och begrunda vad som egentligen är skäligt.

Dagens skolor befinner sig i en korseld av förväntningar. Verksamheten styrs av lagar, förordningar, läroplaner och även av de ekonomiska ramarna, som i sista hand definieras av kommunerna. Lärarna och skolledarna har sedan att balansera mellan förväntningarna och förstås också de krav och önskemål, som uppställs av föräldrarna.

Kan alla krav och önskemål, som uppställs från föräldrahåll, tillgodoses? Knappast, men det är viktigt för skolorna att visa lyhördhet för synpunkterna. Men här finns en grundläggande paradox, som under de senaste åren framträtt allt tydligare. Där som samhället förväntar sig att skolan finns till för barnen, förväntar sig föräldrarna att skolan finns till för de egna barnen. Skillnaden i synsättet är väsentlig och här finns en grogrund för väldigt avvikande åsikter om skolans roll och verksamhet.

Länsstyrelserna har under de senaste åren rapporterat om att antalet rättsskyddsärenden rörande utbildningen har ökat markant. Ofta handlar det om missnöje med den anvisade närskolan, men klagomålen berör också enskilda skolors och lärares förehavanden. I en del fall handlar det om föräldrar, som vänt sig direkt till länsstyrelsen utan att ens försöka reda ut problemen på närmare håll.

Behandlingen i länsstyrelsen är en sak, men i det aktuella fallet handlar det alltså om en juridisk process, där namngiven undervisningspersonal är på de anklagades bänk. Det kan på inget sätt anses som skäligt. En allmän domstol är inte rätt instans för processer av denna typ. Skolan får inte bli en tummelplats för jurister.

Risken för en veritabel häxjakt, eller en direkt mobbning av lärare och skolledare, blir i så fall överhängande.

(12.11.2009/C-E Rusk)