Köpkraften väntas i år öka med 4,6 procent för genomsnittslöntagaren.

Den växande köpkraften beror på att inflationen avtar samt på de skattesänkningar som genomförs. Här kan man tala om en paradox, eftersom förhållandevis stora nominella löneförhöjningar traditionellt brukar sekunderas av en accelererande inflation jämte höjda räntor.

Så sker inte nu. Den globala ekonomiska krisen har vänt upp och ner på många gamla sanningar. Men vad händer nästa år? Och vad händer på avtalsfronten i år?

På arbetsmarknaden pågår febrila förberedelser inför följande avtalsrörelse. Det är uppenbart att det inte blir någon repris av det lönerally, som präglade förra avtalsrörelsen.

Men allt handlar inte om pengar. Löntagar- och arbetsgivarorganisationerna har till regeringen framlagt ett enhälligt förslag om förbättrat arbetslöshetsskydd. Så skedde, och dessutom väldigt raskt, trots att arbetsgivarna, speciellt då Finlands näringsliv EK, och arbetstagarcentralerna har haft svårt att enas om lönepolitikens riktlinjer. Eller i själva verket bör man säga att EK inte längre ens har mandat att dryfta lönepolitik med facken. De mäktiga branschorganisationerna med Teknologiindustrin i spetsen gjorde inför förra avtalsrörelsen en tydlig markering om att inkomstpolitiska helhetsuppgörelser inte längre är aktuella.

Och det är förstås bra synd, eftersom det finns en beställning på koordination och samarbete i dagens läge. Det socialpolitiska paketet, som har sammanställts av de centrala arbetsmarknadsorganisationerna, innehåller många välkomna förslag. I många avseenden förbättras arbetslöshetsskyddet, bl.a. så att arbetsvillkoret för att komma i åtnjutande av arbetslöshetsförmåner förkortas från tio till åtta månader. Förslaget är synnerligen välkommet för bl.a. lärare som anställs endast för läsåret.

Förslaget bygger också på att inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning också framdeles kan utbetalas i 500 dagar. Linjedragningarna är särskilt välkomna i ett läge, där den s.k. Sata-kommittén umgicks med förslag som skulle ha försämrat arbetslöshetsskyddet avsevärt.

Organisationerna vill också sätta punkt för en utdragen följetong, som heter alterneringsledighet. Nu föreslås att systemet blir permanent efter synnerligen många år av tidsbunden försöksverksamhet. Facken har hejat på systemet, medan arbetsgivarna har önskat få ner sin finansieringsandel. I Sata-kommittén dryftades dessutom möjligheterna att urvattna systemet bl.a. genom att införa villkor för hur ledigheten används.

Arbetsgivarna fick för sin del genklang för kravet om att slopa folkpensionsavgiften för arbetsgivare. Regeringen har, efter vissa krumbukter, visat grönt ljus för denna detalj, som är den mest kostsamma i det sociala reformpaketet.

Reformpaketet stärker tilltron till trepartssamarbetet och skapar arbetsro och stabilitet på arbetsmarknaden. Reformpaket av dylik kaliber är ju inte bundna till ett konjunkturläge, utan syftar till att fungera oberoende av växlingar i konjunkturerna.

C-E Rusk