Inom en del branscher råder avtalslöst tillstånd eller så har avtalen sagts upp. Ingen verkar vara intresserad av att visa vägen, när det gäller avtalsförhandlingarna. Facken har ögonen på vad andra gör, samtidigt som de försöker ha koll på de ekonomiska konjunkturerna. Avtal görs ju inte endast med tanke på det som är i dag, utan också det som kommer i morgon.

Kommunala sektorn har i denna avtalsrörelse en central roll. Det har att göra med att en del av den kommunala sektorn binds upp av gällande avtal. Nya riksförlikningsmannen Esa Lonka har i flera sammanhang lyft fram hälsovårdsfacket Tehys avtal som en stötesten i avtalsrörelsen. Avtalet, som sträcker sig till utgången av år 2011, omfattar löneförhöjningar, som inte upplevdes som uppseendeväckande stora när avtalet kom till år 2007. Men det var då och sedan dess har samhällsekonomin gjort en rejäl djupdykning.

Många kommuner har stora ekonomiska bekymmer, vilket ses bl.a. i form av omfattande nedskärningar av servicen. Om Tehy-avtalet kan man konstatera att lagt kort ligger. Avtal gäller oavsett konjunkturväxlingarna i samhällsekonomin.

Men det får naturligtvis inte innebär att andra kommunala grupper står för fiolerna och accepterar en usel löneutveckling i namnet av kommunekonomins krämpor just nu.

Ett exceptionellt drag i den turbulenta avtalshösten 2007 var politikernas inblandning i arbetsmarknadspolitiken. Också här kan man säga att lagt kort ligger. På spelbordet finns alltjämt kvar formuleringarna i regeringsprogrammet om att regeringen stöder en löneuppgörelse inom den kommunala sektorn som främjar konkurrenskraftiga löner inom kvinnodominerade branscher.

Regeringen talade för extra satsningar på kvinnodominerade branscher med utbildad arbetskraft där lönerna inte motsvarar arbetets krav.

Formuleringarna kan under inga omständigheter tolkas som att endast medlemmar i Tehy har monopol på detta med kvinnodominerade branscher, där lönerna inte motsvarar utbildningskraven och kraven i arbetet.

Förhandlingarna förs denna gång uttryckligen på förbundsnivå. Det betyder i regel att löneförhöjningarna blir större än när avtalsrörelsen sköts centralt. Från arbetsgivarhåll har gjorts försök att marknadsföra det nya begreppet löneankare. Här avses att speciellt Finlands näringsliv EK har försökt lansera 0,5 procents löneförhöjningar som en slags lönelinje. Just denna nivå har använts inom teknologiindustrin.

Lockropen har klingat för döva öron. Löneankare och förhandlingar på förbundsnivå går inte riktigt ihop. Centralorganisationerna, alltså AKAVA, FFC och FTFC, har ingen roll i en avtalsrörelse av denna kaliber. Det samma gäller förstås också Finlands näringsliv EK.

Organisationerna har dock samlats till möten för att dryfta arbetsmarknadspolitiska spörsmål. Man kan på goda grunder anta att det handlar om att försöka finna spelregler för kommande avtalsrörelser, bl.a. rörande koordineringen av förhandlingarna.

Om man ser till den kommunala sektorn pågår sonderingar om upplägget, men förstås också innehållet. Det råder nämligen oenighet om spelreglerna. Kommunsektorns huvudavtal sades nämligen upp hösten 2007 och det upphörde att gälla våren 2008. Men parterna har kommit överens om att avtalsbestämmelserna i huvudavtalet fortfarande ska iakttas. Detta är avsett att utgöra ett tillfälligt arrangemang som ger parterna tillräckligt med tid att förhandla om huvudavtalet.

Utan spelregler är det svårt att ens diskutera innehållet i de kommunala avtalen.

(22.10.2009/C-E Rusk)