Carl-Erik Rusk

Löner å sånt

Carl-Erik Rusk bloggar om lärarlöner, avtalsförhandlngar och politiken bakom dem.

29
maj 2017 09:48

Bliv vid din läst, Helle

Riku Aalto, som nyligen valdes till ordförande för nya stora Industrifacket, förundrar sig över riksförlikningsmannen Minna Helles uttalanden. Helle har aktivt deltagit i diskussionerna om en exportdriven avtalsmodell och har också talat för måttfulla löneförhöjningar i höstens avtalsrörelse.

- Ny politik. Jag anser att hennes uppgift är att lösa tvister, säger Aalto i en intervju till Talouselämä.

Aalto näpser alltså Helle och anser att hon har uttalat sig om frågor, som ligger utanför hennes område. Och han har för all del rätt. Riksförlikningsmannen är en statlig tjänsteman, som ska assistera förhandlingsparterna med förlikning av arbetstvister. Helle har inget politiskt mandat och hon bör värja sig mot misstankar om partiskhet.

Aaltos är irriterad. Det kan ses mot att avtalshösten snart är här, men det saknas alltjämt en karta och kompass för färden.

Det är inte båten som gungar. Det är havet som rör sig.

22
maj 2017 10:22

I väntan på vadå?

Den stora nyheten förra veckan, om man ser till arbetsmarknaden, var grundandet av det nya Industrifacket. Metallarbetarförbundet, Träfacket och Industrifacket TEAM slogs ihop och blev därmed en obestridlig maktfaktor. Dock valde Pappers att stå utanför fusionen.

Riku Aalto från Metall valdes till ordförande för Industrifacket. Han sköt resolut ner tankarna om en eventuell nollinje i höstens och vinterns avtalsrörelse. Liknande signaler hörs från andra håll och OAJ-basen Olli Luukkainen har för sin del påmint om de offentligt anställdas belägenhet. Löneglidningarna, som är långt mera allmänna inom den öppna sektorn, bidrar till att de offentligt anställda sackar efter.

De första avtalen inom industrisektorn utlöper i höst och parterna söker nu efter goda positioner inför avtalsförhandlingarna. ”Den finländska modellen” har åter nämnts i sammanhanget, även om den redan har hunnit dödförklaras i ett par repriser.

Regeringen har ingen roll i avtalsrörelsen, liksom inte heller Finlands näringsliv EK och löntagarnas centralorganisationer.

Den stora frågan lyder nu: Vem eller vilka ska koordinera avtalsrörelsen? Vem öppnar spelet?

Vem definierar "den allmänna linjen", som utgör en vägkarta för avtalsrörelsen överlag? Och hur ser processen ut, när linjen utformas? Hur pass bindande kan en sådan linje rimligen vara?

22
maj 2017 10:22

I väntan på vadå?

Den stora nyheten förra veckan, om man ser till arbetsmarknaden, var grundandet av det nya Industrifacket. Metallarbetarförbundet, Träfacket och Industrifacket TEAM slogs ihop och blev därmed en obestridlig maktfaktor. Dock valde Pappers att stå utanför fusionen.

Riku Aalto från Metall valdes till ordförande för Industrifacket. Han sköt resolut ner tankarna om en eventuell nollinje i höstens och vinterns avtalsrörelse. Liknande signaler hörs från andra håll och OAJ-basen Olli Luukkainen har för sin del påmint om de offentligt anställdas belägenhet. Löneglidningarna, som är långt mera allmänna inom den öppna sektorn, bidrar till att de offentligt anställda sackar efter.

De första avtalen inom industrisektorn utlöper i höst och parterna söker nu efter goda positioner inför avtalsförhandlingarna. ”Den finländska modellen” har åter nämnts i sammanhanget, även om den redan har hunnit dödförklaras i ett par repriser.

Regeringen har ingen roll i avtalsrörelsen, liksom inte heller Finlands näringsliv EK och löntagarnas centralorganisationer.

Den stora frågan lyder nu: Vem eller vilka ska koordinera avtalsrörelsen? Vem öppnar spelet?

Vem definierar "den allmänna linjen", som utgör en vägkarta för avtalsrörelsen överlag? Och hur ser processen ut, när linjen utformas? Hur pass bindande kan en sådan linje rimligen vara?

08
maj 2017 12:21

Narrspel av regeringen

Regeringens förslag om förändringar i utkomstskydd för arbetslösa kritiseras från många håll. Regeringens förslag skulle förändra arbetssökningen så att arbetslösa arbetssökande måste söka jobb minst 12 gånger på tre månader.

Arbetslösa skulle förpliktas att rapportera om sin aktivitet på arbetskraftsmyndighetens webbtjänst minst en gång i vecka. Missar man att söka det krävda antalet jobb straffas man med att mista sitt bidrag i 60 dagar.

Regeringens förslag har sänts på remiss. Lagen planeras träda i kraft från 2019 då arbetskraftsservicen flyttas över på landskapen.

Grovt taget har STTK och Akava en mera positiv inställning till förslagen än fackcentralen FFC.

Priset för den mest förödande kritiken går till Kyösti Suokas, vice ordförande i Byggnadsförbundet. Han talar om ett narrspel som gynnar magistrar. Suokas pekar på att det finns tiotals tusen människor på arbetsmarknaden, som har gestaltningssvårigheter vad gäller att läsa och skriva.

Blir dessa på bestående sätt utan arbetslöshetsskydd, eftersom deras skriftliga färdigheter inte är tillräckliga med tanke på regeringens planerade narrspel?, frågar Suokas i sin blogg.

Suokas fastslår att magistrar och ingenjörer inte har svårigheter att söka upp lediga jobb och fabricera ansökning. Rentav i hundratal. Men detta betyder inte, anger Suokas, att de är aktivare jobbsökare eller dugligare människor än andra.

- Regeringens magistrar och ingenjörer agerar utgående från sin egen erfarenhetsgrund. De saknar kontakten till vanliga arbetstagare. De saknar förståelse för att det finns annan vishet än boklig lärdom, antecknar Suokas.

02
maj 2017 08:41

Bordsbeställning

Fritt fram för lönerace eller koordinerad avtalsrörelse? Vad kommer egentligen att ske i höst, när de första avtalen går ut?

De centrala uppgörelsernas tid är obönhörligt förbi och det vankas en avtalsrörelse på förbunds- eller branschnivå. Det betyder att centrala organisationer såsom EK, Akava, STTK och FFC inte har någon given roll i avtalsrörelsen. Besluten tas ju av de enskilda förbunden.

Så mycket står klart, men samtidigt finns det behov av någon form av koordination.

Denna fråga lyftes fram i många tal på 1 maj. Bl.a. synade FFC-basen Jarkko Eloranta behovet av koordination i sitt tal i Vasa. Han efterlyste rundabordsdiskussioner-

- Jag föreslår att man grundar ett runt bord för regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna. Rollen skulle bli starkare än hos det ekonomiska rådet, sade Eloranta.

Här syftas på ekonomiska rådet, som utgör ett samarbetsorgan för regeringen, de centrala intresseorganisationerna och Finlands Bank. Rådet granskar centrala ekonomiska och samhällspolitiska frågor av intresse med tanke på nationens välgång. Rådet har ingen egentlig beslutsmakt.

Eloranta vill få i gång rundabordsdiskussioner, som syftar till att anpassa regeringens politik och beslutsfattandet på arbetsmarknaden till varandra.

Finlands näringsliv EK har varit skickliga i sin information om strejkerna, medger Tapio Bergholm, specialforskare vid fackcentralen FFC. EK har gärna jämfört situationen i vårt land med Sverige och Norge, där strejkerna har varit påfallande få under åren 2000-2005 och hävdat att arbetsmarknaden i vårt land präglas av stor oro.

Dock har EK i hastigheten glömt att nämna Danmark, där strejker har förekommit betydligt oftare än i vårt land. I Danmark är det årliga genomsnittet 542 strejker, medan Finland reder sig med 128 strejker i snitt per år.

EK har lyckats marknadsföra en myt om de många strejkerna, men den myten är inte sann. Tapio Bergholm benar ut situationen i bok Työelämän myytit ja todellisuus (ung. Myter och verklighet i arbetslivet), som har redigerats av Pasi Pyöriä.

Omkring en miljon arbetsdagar gick förlorade i Finland på 1970-talet, men mängden är långt mindre på 2000-talet.

Finländarna är de facto inte särskilt strejkbenägna. Tvärtom ligger Finland nära genomsnittet bland OECD-länderna. Under åren 2000-2015 uppgick strejkernas antal i snitt till 128 per år. Här ingår också spontana och kortvariga strejker, som ofta äger rum i anslutning till nyheter om dramatiska uppsägningar och nedläggningar av produktionsinrättningar.

Antalet förlorade arbetsdagar p.g.a. strejker har under 2000-talet uppgått i snitt till under 150 000 dagar.

Strejkerna kunde vara flera utan att världen skulle gå under, säger Tapio Bergholm i en kommentar till Taloussanomat.

29
mars 2017 12:03

Nej och åter nej

Fackförbundet Jyty säger nej till lokala sparavtal. Förbundets fullmäktige säger att sparavtalen i praktiken handlar om lönesänkningar, alltså ”frivilliga” oavlönade ledigheter, byte av semesterpenningen eller en del därav mot ledighet m.m.

Jyty säger att kommunerna måste balansera sin ekonomi utan att man straffar personalen genom nedskärningarna.

Beskedet är välkommet för bl.a. lärarfacket OAJ. Förhandlingsorganisationen Fosu har envetet hållit fast vid sin linje om att säga nej till liknande lokala sparavtal. Därmed har också OAJ uttalat ett tydligt nej, vilket inte alla gånger har fallit i god jord. Lärarna har mött anklagelser om bristande solidaritet, som förstås är rena rappakaljan. Lärarna har i första hand sett till elevernas rätt till läroplansenlig undervisning.

Men linjen har inte varit lika klar i en del andra fackförbund, som har accepterat liknande avtal. Ofta har i bakgrunden spökat rädslan för uppsägningar.

Jyty, som har ca 55 000 medlemmar, fogar sig alltså nu till nej-sidan. Också hälsovårdsfacket Tehy har redan tidigare uttalat ett nej till liknande sparavtal.

14
mars 2017 13:55

Falsk matematik

EK:s ordförande Veli-Matti Mattila är ensam om sin analys om att finländarnas löner borde sänkas med 10-15 procent för att stärka den nationella konkurrenskraften.

Mattilas utspel har för all del väckt uppmärksamhet, men hans kalkyler ifrågasätts. Kauppalehti, som utgör ett slags språkrör för näringslivet, har talat med ekonomisakkunniga som samfällt skjuter ner Mattilas påståenden.

Ekonomisterna säger att Mattilas kalkyler har några år på nacken. Lönelinjen i vårt land har varit synnerligen måttfull i snart tre års tid, vilket har lett till att skillnaden till konkurrentländerna har minskat. Lauri Kajanoja, rådgivare vid Finlands Bak, uppskattar att skillnaden har krympt till ca fem procent.

Också statsminister Juha Sipilä har överraskats av Mattilas brutala utspel.

– Jag måste nog säga att jag är förundrad över talet om att vi släpar 10–15 procent efter och att det behövs många konkurrenskraftsavtal. EK:s skiva har hakat upp sig, säger Sipilä i en kommentar till FNB.

Sture Fjäder, ordförande för Akava, förstår inte till alla delar vad EK-ordföranden Veli-Matti Mattila är ute efter. (se tidigare blogg)

- Jag kan inte tro att Mattila verkligen vill att lönerna sänks med 10-15 procent. Då ödeläggs ju den inhemska köpkraften, säger Fjäder i en kommentar till Iltalehti.

Fjäder är förvånad över utspelet och säger att liknande krigsförklaringar borde höra till det förgångna. Han påminner om att konkurrenskraftsavtalet utgjorde ett beskt piller för arbetstagarna att svälja.

- Löntagarna har burit sitt ansvar. Det står helt klart att höstens avtalsrörelsen för med sig löneförhöjningar, så att köpkraften kan stärkas. Förhöjningarna bör anpassas så att vi inte hotar den uppgång som just har inletts, säger Fjäder.

13
mars 2017 08:50

Bensin i brasan

Lönerna bör sänkas med 10-15 procent och kollektivavtal, som sluts mellan arbetsgivare och arbetstagare, utgör endast en etapp mot det slutliga målet. I den bästa av världar behövs inga fackorganisationer, utan arbetstagare och arbetsgivare kommer på företags- och lokal nivå överens om lönerna.

Veli-Matti Mattila, färsk ordförande för Finlands näringsliv EK, stod för ett märkligt utspel i Helsingin sanomat den 12 mars. Stämningen på arbetsmarknaden är minst sagt ansträngd redan nu och Mattila kastade bensin i brasan.

Mattila vill skrota begreppet Avtalsfinland och istället satsa på allas krig mot alla. Han ser inte värdet av otaliga måttliga avtalsuppgörelser på central nivå, som har lyft Finland under svåra tider, utan vill återinföra en patronmentalitet, där löntagare vet sin plats i hierarkin.

Utspelet bådar inte gott inför höstens avtalsrörelse.

Sida 1 av 39