Löner å sånt

Lauri Lyly, ordförande för fackcentralen FFC, var först ute med ett förslag om att det gällande ramavtalet förlängs med ett ettårigt sysselsättningsavtal. Lylys modell skulle innebära att man i vårenbart avtala om lönerna, medan avtalets innehåll i övrigt skulle vara oförändrat.

Lyly efterlyste också statliga åtgärder för att få fart på den ekonomiska tillväxten och att företagen slutar säga upp folk.

Litet senare föreslog Sture Fjäder, ordförande för Akava, att arbetsmarknadsorganisationerna redan i vår avtalar om en arbetsmarknadsuppgörelse, där exportindustrin definierar lönenivåerna.

-                           De gällande avtalen med sina överenskomna lönejusteringar hålls i kraft och därefter görs ett avtal som omspänner 1,5 år, föreslog Fjäder på Akavas förbundsmöte i slutet av november.

Fjäder tog också ställning till en het potatis på marknaden, nämligen förlängningen av arbetskarriärerna, alltså bl.a. en höjning av den allmänna pensionsåldern. Fjäder vill att arbetsmarknadsorganisationerna i god tid före riksdagsvalet våren 2015 kommer överens om åtgärder, som förlänger karriärerna. Fjäder vill att uttryckligen arbetsmarknadsparterna tar hand om de svåra pensionsfrågorna, istället för att de blir politiskt valfläsk.

Trepartsamarbetet, alltså samarbetet mellan regeringen jämte arbetstagarnas och arbetsgivarnas centralorganisationer, har långa traditioner i vårt land. Utspelen bygger på en önskan om att samarbetet fortsätter också i dessa turbulenta tider. Nyckelordet är stabilitet.

 

Jag nämnde i min senaste ledartext i Läraren nr 25/12 att ett s.k. märke kan bli aktuellt också i Finland. Det betyder i korthet att man på arbetsmarknaden kommer överens om att den konkurrensutsatta exportindustrin sätter en norm för löneförhöjningar. Såsom i Sverige, där lärarna faktiskt som enda grupp lyckades kravla sig över märket om 2,6 procent. Lärarna fick ett fyraårigt avtal, vars kostnadseffekt är 4,2 procent.

Och det förklaras av att läraryrket är i kläm. Lärarna flyr från skolan och är inte attraktiv. Därav lärarnas specialposition.

Krismedvetenheten och –stämningarna sprider sig i vårt land och vi står sannolikt inför en dramatisk vinter inom samhällspolitiken, alltså också arbetsmarknaden. Arbetslösheten ökar och exportindustrin drar inte. Det sätter hela välfärdssystemet i gungning och bl.a. olika sociala förmåner kommer att sättas under lupp. Eller på ren svenska: de skärs ner och/eller genomgår en metamorfos.

Det samma gäller olika offentliga verksamheter, såsom utbildningen och undervisningen.

Avtalsförhandlingarna kör på allvar i gång hösten 2013, men jag ser det som sannolikt att förberedande diskussioner förs långt tidigare. Och nivåerna? Noll kommer att nämnas frekvent i sammanhanget. Vi står inför bistra tider.

Jag känner till skillnaderna mellan lärarnas lönesystem i Finland och Sverige, men ändå blir jag förvånad då och då.

Systemet i Finland bygger på centrala förhandlingar och centralt överenskomna förhöjningar, vilka emellertid kryddas med lokala lönepotter. Dessa potter fördelas uttryckligen lokalt med stöd av lokalt överenskomna kriterier. Litet styvt system, kanske, men också rätt tryggt. De enskilda lärarna är garanterade löneförhöjningar, men i de lokala förhandlingarna får en del mera än andra. Bl.a. med hänvisning till kraven i arbetet.

I Sverige handlar det för all del om centrala ramuppgörelser, men fördelningen av lönepengarna skiljer sig markant från vår fördelning. I Sverige finns uttryckligen inga individuella lönegarantier.

Nyligen avtalades i Sverige om en fyraårig uppgörelse, vars kostnadseffekt under det första året är 4,2 procent. Kommunerna ska alltså leverera löneuppgörelser, som ”kostar” 4,2 procent av lönesumman i sagda kommun. En del lärare får 0 procent, medan andra kanske får 8 procent mera.

Men nu levererar Stockholm en ny tolkning av hur pengarna fördelas. Lärarna på sju skolor straffas med lägre löneökningar för att dessa skolor inte når målen. Politikerna tvår sina händer och pekar ut lärarna.

Kommunernas miniminivå ligger alltså på 4,2 procent, men i dessa skolor ligger nivån på 3,7 procent.

Sköna, sköna idioti! Vi har nog inget att lära oss av lönepolitiken i Sverige!

 

 

De två lärarförbunden i Sverige godkände det medlingsbud, som framlades i slutet av september. Också motparten Sveriges kommuner och landsting SKL godkände avtalet, vars kostnadseffekt uppgår till 4,2 procent under det första avtalsområdet. Det handlar om ett fyraårigt avtal, som gäller retroaktivt från i april i år. De kommunanställda lärarna får en retroaktiv förhöjning räknat från denna tidpunkt. Och det gäller faktiskt alla, även om själva avtalet inte innehåller individgarantier. Avtalet emellertid sägas upp efter 2014, ifall kommunerna inte levererar i enlighet med de utfästelser som finns i avtalet. Många är missnöjda med avtalet. Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund LR, och Eva-Lis Siren, som basar för Lärarförbundet, säger att kommunerna nu måste leva upp till sina löften. I annat fall sägs avtalet upp år 2014, alltså rätt passligt med tanke på riksdagsvalet. I Sverige fördelas pengarna uttryckligen och endast lokalt. Det finns inga allmänna förhöjningar, utan det är på kommunal nivå som besluten om förhöjningarna tas. Riktmärket för det första avtalsåret är alltså 4,2 procent av lönesumman, men kommunerna har förstås fria händer att sätta mera pengar på bordet. Stockholm har t.ex. preliminärt lovat satsa litet extra på lärarna.

Jag lyfter ut en mening från ett färskt FNB-telegram om utbildningsledigheten, som nu utgör ett stridsäpple på arbetsmarknaden: ”Ihalainen sade att EK:s beslut var överraskande och ovanligt i den finländska avtalskulturen.”

Arbetsminister Lauri Ihalainens (SDP) måste rycka in och försöka bilägga tvisten om tre utbildningsdagar, som Finlands näringsliv EK och de tre löntagarorganisationerna. Ihalainen var ju faktiskt FFC-bas rätt länge och dessutom en väldigt duktig sådan. Han personifierade den stabila avtalskultur, som har gett stadga åt hela samhällsekonomin.

Han fungerade som ”barnmorska”, när det s.k. ramavtalet kom till. Det var ingen lätt förlossning och det var regeringen som levererade det förlösande ordet, som var utbildningsledighet för arbetstagare över 55 år. Nu har parterna länge och väl tvistat om vad som egentligen avsågs. Så föddes en kompromiss, som Akava, FFC och STTK kunde godkänna. Delvis med långa tänder. Men så satte EK tummen ner och det är faktiskt överraskande och ovanligt. För det betyder ju att EK sätter tummen ner för sina förhandlare, som manglade fram kompromissen.

EK sätter samtidigt tummen ner för en fungerande avtalskultur.